flickrum

En liten del verklighetsubstans försvinner för varje gång jag fyller det lilla glaset på absolut vodka, för det mot läpparna, snabbt trycker bak huvudet och låter 40 % dumhet/finhet rinna in och snart utsöndras i mitt blodomlopp. Och jag har levt med verklighetssubstansen för länge nu. Därför fyller jag på igen, vinklar bak huvdet och låter den där värmande och skaka-på-axlarhuvudhänderkroppen-framkallande vätskan fylla hela mitt februarikalla kroppsliga inre med mindre verklighet och mer flykt.

Och helt plöstligt försvinner tidsperspektiv, förmågan att hantera en telefon, alla gamla löften och ja, förnuftet. Helt plötsligt har jag tagit på mig jackan och sprungit ut ur lägenheten, nerför trappan, genom två mörka parker och massa snurrande trottoarer och står utanför sibirien och möts med kramar av en jag aldrig pratat egentligen med. Och matilda. Och han.

H-A-N. Som en två tre (fyra fem sex?) månaders tankeverksamhet spenderats på. Som blivit oförstådd och dumförklarad men nu står jag tydligen där igen. Och allt snurrar och snöar och "här har jag ju inte varit sen maaaaj" och twitterpoetiskt "att hålla upp sitt eget hår är som att hålla upp sig själv" och så ligger jag i den där sängen igen.

Och har i-n-g-e-n a-n-i-n-g om det betyder något. Igen igen igen.