flickrum

Det började i november

Första förintade förvinterisen över hela systemet av villaområdesgator

Gömmer alla K-brunnar, de går inte alla lokalisera längre

Så jag får chansa, låtsas att skorna bär osynliga broddar

Jag ska aldrig falla, alltid stå stark. Inte ens A-brunnarna kan förgöra mig.

 

Lös upp knytnäven du bär kring ditt hjärta!

Kasta dig ut med armarna knutna bakom ryggen!

Någon kommer alltid att bära dig, vi vann ju en miljon!

Stjäl en sax från syslöjden och klipp dig fri från alla förpliktelser!

Åh de ord jag skrek till mig själv.

 

Månader gick och jag levde på inbillelsen

Visst jag var stark! Verbalt och helt till synes.

Men hjärtat tickade fortfarande som en trasig fågelvinge.

Men rösten, åh ja rösten. Jag lurade alla.

Ingen märkte att jag gick med en tredje hand över ögonlocken.

 

Jag bar en mask gjord av tunna silvertrådar, med silke spunnet av självförtroendemaskar

Deras avföring finns kvar på trådarna och tränger sig in genom ögonlocken

Förgiftar, förbittrar, utplånar, dräper, förintar, kontaminerar.

Lämnar inget skonat utom osäkerheten och en falsk framtoning

 

 

 

 

 

Jag sitter med fötterna och benen uppdragna under mig och tittar på dig. Ditt svarta långa hår är nytvättat och lent som vispgrädde, den mjuka konturen av din näsa i profil, dina smala ben placerade på samma sätt som mina. När du andas tar du inte in och ut luft, utan ren trygghet. Trygghet i det gigantiska trygghetsuniversom som får plats i ditt lilla rum. 

 

Att vara här, med dig, är som att vara hemma. Inte hemma som på alla sätt, utan bara helt och hållet hemma. Andra hem är dom man bara vill fly ifrån, eller dom som man drömmer om att kanske en dag få fly till. Nej det är hemma i sin simplaste form. H-e-m-m-a. Ditt namn rymms till och med i ordet.

 

Hjärtat kommer till ro här. Jag kommer på mig själv att sitta och le mot solen, som egentligen är din taklampa men den ger samma värmande energi. Hjärtat, det är lugnt och tyst och slår inte längre i en ohinderlig och ojämn, labil takt. Och jag vet att det bara är för en stund men det är iallfall det.

 

Vi är trasiga som skeppsvrak utanför det här rummet. Vilsna själar utan förmåga att slappna av. Stela tonårsaxlar som bär upp huvuden fyllda av total förvirring. Men när vi är här får dom sjunka ihop en stund. Vi vilar varandras sorger i händerna en stund, lägger ner dom på golvet och låter dom vara ifrån sin ordinarie miljö en minut eller två. Vi plockar självklart upp dom igen innan vi går därifrån, men snälla, kan vi inte stanna här lite längre?

 

 

Det är på riktigt nu. Du är tillsammans och jag är ensam. 

 

Du är tillsammans med henne och jag är ensam med mig själv.

 

Jag minns en fest i februari. Jag frågade en kille jag känner var hans flickvän var. Han svarade: jag är själv. Jag är inte ensam, jag är själv. (De hade gjort slut samma dag och jag visste det inte då.) Han hade inte valt att bli ensam, så han var själv.

 

Och jag har inte valt att bli själv, så jag är ensam.

 

 

Jag gör en spellista som heter "nu gråter vi" och gör just det. Drömmer mig bort och tänker att jag har en egen lägenhet, med en balkong där vi sitter och röker cigaretter och ett vardagsrum där vi kan ha fester så fort vi känner för det. En vit stor vägg där vi med svart och röd tejp kan texta "love will tear us apart". Spela the smiths och dansa hela nätterna, dricka vin. Vara olyckliga kanske. Men vi har åtminstone vin och smiths och love will tear us apart samtidigt som vi är olyckliga.

 

Jag vill flytta härifrån. Till en stad där inget påminner om honom, där det inte finns några gator som vi gått tillsammans på eller något hörn där chansen finns att jag får syn på någon lång människa som går framåtlutat med lugg och tjockt hår. Fast han har ju inte lugg längre. Men ja. Jag vill härifrån. Jag vill sitta i ett rum med heltäckningsmatta i ett land på en annan sida av ett hav och kanske vara olycklig. Jag vet att jag kommer vara olycklig. Jag vill bara inte vara olycklig här. 

 

 

Ännu en av hårda höstar och kroppen lägger som vanligt av som en demonstration till allt elände. Panikattacker på nätterna och dricker massa alkohol och har bakfyllor så fyllda av ångest och illamående att jag faktiskt funderar på om det ens är värt att stanna kvar.

 

Det allra värsta är väl att jag insett att jag inte är över honom för fem jävla öre. Varje fylla kommer det fram, så fylld av tårar och våndande skrik. Jag vill ju bara ha dig dig dig dig dig här här här här och nu nu nu nu. Du är alla sorgliga serenader, du är anledningen till varför morrissey skrev i know it's over, det var sånna som du som gjorde att Romeo svepte giftet. Tycker så synd om alla som måste ta hand om mig när det slår till, men jag behöver verkligen bli det då. Omhändertagen. Somnar till slut av utmattning och vaknar och skäms. 

 

Ja jag skäms. Det är så sorgligt. Jag är så sorglig. Men jag måste få vara sorglig. Jag älskar ju honom. Jag hatar att jag gör det. Det hade varit värre om jag bara var kär i honom, så som jag trodde jag var. Förälskad. Förälskelse och vara kär i, sånt går över. Men att verkligen älska, från botten av avgrunden, från det innersta i mitt hjärta. Det är något så annat och försätter mig i denna själanöd. 

 

Det blir inte bättre av att han berättar att han verkligen önskar att han kunde vara kär i mig, att vi hade varit världens bästa par, att han tycker det är slitsamt att jag legat med hans kompisar. Att jag är en vacker person och bland de smartaste han träffat, att det inte finns någon annan person i hela den här staden som tänker så lika som vi gör, att han kommer vilja ha mig någon annan tidpunkt i ditt liv. Han behöver tydligen motsatser just nu, och vi är motsatsen till motsatser för varandra.

 

Det blir inte bättre av att han berättar att han med gott samvete kan gå hem och ligga med henne efter att vi har varit en hel kväll. Att han förnekar att han är kär i henne för jag ser ju att han är det. Jag känner honom för väl. Jag vet att han hade hatat och ignorerat och hånat någon som hon om det inte vore för att han var just det, kär i henne. Jag ser dom två hela tiden. På riktigt och i syne och på dumma dumma internet.

 

Jag hatar henne. Jag hatar hatar hatar hatar henne och jag är inte stolt över det. Men det är bara det enda jag känner. Ett kolsvart och oändligt mörkt hat. Jag önskar att hon aldrig födits eller iallafall aldrig träffat honom, att hon åtminstonde bodde i en annan stad. Jag är inte en sån som hatar människor. Men just henne kan jag inte förmå mig att ens försöka sluta hata. Jag kommer inte nöja mig förän det är krig mellan dom två.

 

För jag kan inte starta något krig mellan mig och henne.

Eller något krig mellan mig och honom.

 

Jag inväntar en förintelse. Deras förintelse.

 

Och jag hör ju hur det låter själv och JAG SKÄMS JU. Jag vill inte vara den där tjejen, vill inte personifiera avundsjukan. Jag vill egentligen bara att han ska vara lycklig. 

 

Lycklig med mig.