flickrum

Jag sitter med fötterna och benen uppdragna under mig och tittar på dig. Ditt svarta långa hår är nytvättat och lent som vispgrädde, den mjuka konturen av din näsa i profil, dina smala ben placerade på samma sätt som mina. När du andas tar du inte in och ut luft, utan ren trygghet. Trygghet i det gigantiska trygghetsuniversom som får plats i ditt lilla rum. 

 

Att vara här, med dig, är som att vara hemma. Inte hemma som på alla sätt, utan bara helt och hållet hemma. Andra hem är dom man bara vill fly ifrån, eller dom som man drömmer om att kanske en dag få fly till. Nej det är hemma i sin simplaste form. H-e-m-m-a. Ditt namn rymms till och med i ordet.

 

Hjärtat kommer till ro här. Jag kommer på mig själv att sitta och le mot solen, som egentligen är din taklampa men den ger samma värmande energi. Hjärtat, det är lugnt och tyst och slår inte längre i en ohinderlig och ojämn, labil takt. Och jag vet att det bara är för en stund men det är iallfall det.

 

Vi är trasiga som skeppsvrak utanför det här rummet. Vilsna själar utan förmåga att slappna av. Stela tonårsaxlar som bär upp huvuden fyllda av total förvirring. Men när vi är här får dom sjunka ihop en stund. Vi vilar varandras sorger i händerna en stund, lägger ner dom på golvet och låter dom vara ifrån sin ordinarie miljö en minut eller två. Vi plockar självklart upp dom igen innan vi går därifrån, men snälla, kan vi inte stanna här lite längre?