flickrum

jag är dum, 17 och inte skyldig någon nåt.

jag behöver inte dig, jag behöver inte någon jag behöver bara något som får mig att våga klippa av alla band och alla stoltheter och bara rinna iväg som sand mellan fingrar eller något annat flyktigt. något som får mig att strunta i allt.
eller allra helst något som får mig att inse vad jag kastar bort.

(och inget är vettigt när man är ensam och full och patetisk)

Kommer du ihåg när vi möttes på skolgården? När du var full och jag var nervös. När första gången vi utbytt ord, danssteg, saliv var kvällen innan. När det var maj och förhoppningar. När du sa att jag luktade gott, att vi har samma födelsedag och kom överens att "sånt händer ju inte". När vi träffades två gånger på en söndag. När jag försökte somna i din säng men det inte gick, för jag kunde inte sluta tänka på att det låg en himla människa brevid mig, med en minst lika mänsklig hand på min höft. När jag skulle åka hem från dig klockan halv tre på natten, när vi kysstes under neonljuset från bioskyltarna och jag såg tre harar på vägen hem och trodde det var som något tecken.

Klart du inte kommer ihåg. Klart det inte betyder något, betydde, ingen skillnad. Och klart jag blev lurad, tänkte på dig en hel sommar. Klart jag fortfarande minns. Klart jag inte förmår mig att glömma bort det.

det här att inte ha någon att: hålla i handen på bussen påväg till skolan, visa sina bleka 17-års underarmar för, möta upp varsomhelst närsomhelst bara för att få hångla, berätta sina djupaste och hemligaste hemligheter för, se i matsalen och gå sönder över, överanalysera till småsmå pojk-bitar med sin bästa vän, tänka på varje kall novembermorgon som bara får magen sprängas av hundra små kärhetsexplossioner, bada badkar med, ligga i sängen en hel dag med, smsa "hej jag är kär i dig bara så du vet igen" till mitt i natten, skriva femtusen sorgliga och icke-sorgliga inlägg på flickrum om. någon att lämna. någon att glömma.

den här hösten är att må så dåligt att varje falskt leende och konstlat skratt känns som tusen knivar, att inte orka se sig själv i spegeln för all självförakt över att jag säljer min tid, mina chanser till latheten och att gråta i matsalen. men den här hösten är också att känna sig oövervinnerlig för en stund, kyssa främlingar på förbjudna ställen och tacka gud och höstsolen för att vissa människor hittat in i mitt liv.

Man får inte glömma att efter varma och lyckoimmiga sommarnätter väntar mörka och ångestfyllda höstdagar. Men man får heller inte glömma att de där utmattande och påfrestande höstdagarna ibland fylls med dimmiga och studsande dansgolvs-nätter. Och allt kanske känns lika tomt och betydelselöst efteråt men faktiskt var det sådär innerligt jättelyckligt in that very moment och ja det får man faktiskt leva på i en evighet om man vill.

1. vara med dig
2. glömma dig

.