flickrum

dagar och nätter och mornar som flyter ihop. en "jag borde inte ligga här med dig"-tanke som överstryks av "äh jag är 17 år och let's inte vara så svår och du kanske inte är så fin men det är nåt med dig"-tanken och det kändes bara bra att ligga där och slippa frysa eftersom tunga kroppsdelar från en annan människa täckte mina bleka ben som är lite för svältfödda på närhet. några timmars omslutning.


och att sitta med sin kanske finaste människa vid stället som vi gjort vill vårat. kedjeröka cigaretter och knappt kunna andas för "det är ett sår som jag trodde blivit läkt och hade glömt bort men så hände det sig att jag hittade det igen och råkade blotta det (sårbarhet idel sårbarhet). och självklart kom någon rusandes och satte vassa naglar i det och rev upp det som blivit ett ärr men inte tillräckligt tjockt för att bli ett med huden. och nu blöder det. svart mörkt tjockt blod och jag drunkar i det, och snart fryser det väl till is och jag är fast i det igen". och vi förstår båda och jag dör men stanna kvar för det finns en mening att vara kvar. du.

jag skrev någon gång i början av hösten att överlever jag den här hösten överlever jag allt. förmodligen är det där med överleva allt inte sant. men vi kan väl låtsas? få känna att jag vunnit lite. att jag övervunnit det en aning bara.

det är bara ett 17-årigt hjärta. som slår och slår. som aldrig kommer i kontakt med de substanser som det vill och borde. som bara slår av vana. på rutin. som en inövad och traditionell sed. det går inte att bryta den där vardagligt utmattande rytmen. det är bara dunk-dunk. dunk-dunk. dunk-dunk. inget som slår ut eller förvånar, kollapsar, tillintetgör eller krossar. även om det är det enda det där likadana, sorgsna dunk-dunket vill, att förstöra något inövat, bryta sig fritt, så är det fånge i sin lilla hjärtsäck. bakom ängslig hud, spröda revben, vagt kött som egentligen skulle kunna beskrivas som vävnader av trassliga sorger, drömmar och förhoppningar som aldrig hinner bli verklighet, stoltheter, saker som ångras eller som man bara ångrar.

en bröstkorg fylld av sorgsna delar som vill något annat.

hörde någonstans att väteperoxid är det som får saker att blekna. så jag undrar om jag får kasta lite sånt på dig så du bleknar bort?

Jag vet att jag sagt det tusen gånger. Men inget känns i hjärtat längre.

Den där lyckliga lilla känslan som fick mig att skriva "sommaren sjunger på sista raden men jag försöker inte lyssna. jag oroar mig för hur allt ska bli men skjuter upp alla ilskna kyliga hösttankar för här, nu, i stunden är inte allt äckligt ångestfyllt och dåligt och livet är faktiskt lätt att andas in när man går genom stan klockan 1 på natten för att möta upp några killar man nästan inte haft ett samtal med innan och sitter på någon balkong och röker cigarett efter cigarett eller ligger i en säng brevid en liten människa man tycker om massor och bara vrider sig av skratt för klockan är lite för sent och man har sett lite för många dåliga youtube-videos. ja just nu är livet lätt att andas." den 16e augusti 2011.

Och nu är det 7e november och min dagbok är fylld av ilskna kyliga hösttankar som "en höst av likgiltighet, sömnbrist och ett omättad bekräftelsebehov för jag är som alla andra opålitligt lat, skev och ful", "jag har bara TAPPAT DET TOTAL", "det gör faktiskt ont. aj. ingen som hörde. nehe. men aj ändå. det gör faktiskt väldigt ont.", "jag behöver någon som behöver någon att krypa ihop hos. den någon denna någon behöver är jag." och "BRING SILENT HEARTACHE FROM JUNE TO JULY". arga äckliga ångestfylla dåliga versaler som skriker ut all den här jävla misslyckliga otillräckliga hopplösheten.

inget känns kul. bara ledsenhet och uppgivenhet över mina skakiga axlar och DET GÖR FAKTISKT ONT.

jag vet inte. jag känner inget. staden är tyst och ful och öde älskling och det kommer bli en lång kall vinter.

men jag vet inte. jag bryr mig inte. jag står likgiltig inför den. det är för mig ointressant hur saker kommer te sig.  jag bryr mig inte om den kommer att döda mig. eller om jag överlever. om jag står där i maj och är lika jävla lycklig igen. inget spelar någon roll. det finns ingen att skylla på. allt är tidens och tidsandans fel. för något råkade hända just då med just de människorna och det är ingens jävla fel eller rätt att det blev så. det är en himla slump, en liten chans av miljarder som råkade bli verklighet, sanning, historia. för just mig, något som kommer att spöka i mitt huvud tills dagen jag inte finns längre. det kanske blev en kyss att bygga en dröm på. eller vad som helst. inget som slår mig iallafall, just nu. just här.

för jag vet ju inte. jag vet bara att jag är ensam. och att hjärtat slår i en ledsam novemberrytm.

jag vet inte. för om ingen rår för något, vems fel är det då?