.
Vi ska fika. Det är kaffekoppar, te, kanelbullar och så våra nästan vuxna kroppar som snart levt i 19 år. Så många som dött sen det att vi föddes, att vi inte är en av dem. Samtalsämnet är lika uppdukat som fikat vi precis köpt för den lilla summan som finns kvar från studiebidrag som alltid tar slut på fredagsnätter. Jag känner ett sånt obehag när vi pratar om framtiden. Jag tänker helst inte på framtiden. När mina vänner börjar prata om att rensa fisk i Norge, folkhögskolor och att säsongsjobba i Österrike med glittrande ögon slutar jag lyssna.
Jag vet att det finns tre alternativ, det ena stavas arbetsmarknaden det andra stavas eftergymnasiala studier och det tredje stavas total frihet. Det sista bokstaveras även omöjligt, eftersom våra mammor eller pappor inte uppfunnit telemasten, vunnit på lotto eller gjort sig rika på ett företag vars existens beror på barnarbete i Indonesien. Våra fäder är kommunanställda, vi är dömda. Vi kommer alltid att hållas tillbaka av plikter.
Jag vill inte vara tillbakahållen något mer, jag har ju i alla år varit just det. Instängd i skolbyggnader och barndomshem med läxor och sommarlov och illaluktande vegetarisk lasange. Min barndom var ljus men så kladdade den tidiga ungdomen ner det, som det där gråaktiga som blir kvar efter man suddat bort blyertsord på skolans klorfria papper. Jag är redo att skrynkla ihop det där pappret nu, kasta den i papperskorgen och bli vuxen på mina egna premisser.
Slumpen har avgjort så mycket och nu vill jag avgöra resten själv. Jag vill kunna välja själv om jag ska rycka upp mig eller ligga kvar som en cashewnöt i soffan och självdö. Det ska vara mitt eget beslut, inte arbetsmarknadens eller studiernas. I så många år har jag tillhört mina föräldrar, ett skolsystem och ett samhälle fyllt av normer, mallar som berättar hur och var man gör allting.
Jag vill inte söka dessa motvilliga sommarjobb och köpa konsertbiljetter endast för att ha något att se fram emot. Så fort jag snuddar vid tanken på den faktiska framtiden, den som faktiskt väntar mig blir jag illamående. För när jag tänker på det, att vi äntligen blir tar studenten och blir FRIA så inser jag att vilken frihet då? Vilken frihet väntar mig? Inte den frihet jag vill.
.
Jag har byggt ett eget litet virusfort och vill egentligen inte att någon ska komma och inkräkta. Jag får höra att det är dags för mig att bli frisk, "inget är kul utan dig" och egentligen är det väl komplimanger men jag blir verkligen inte glad. Det känns snarare som att folk saknar min förmåga att få saker att hända än bryr sig om mig och själva huvudsaken; att jag blir frisk.
Ingen förstår det som jag insett, att jag inte kommer kunna vara som vanligt den här våren. Det är verkligen tråkigt, det tycker jag med men vad fan ska jag göra åt saken. Vill inte vara otrevlig och vresig men jag måste tänka på mig själv just nu och säga nej, två saker jag varit urusel på de senaste året och nu är det faktiskt dags att lära sig det. Det är ju mitt fel att folk vant sig med att "Alice är alltid den som är på" och det känns som jag sårar dem genom att inte kunna vara den på samma sätt längre. Dum sak att hänga upp sig på av mig, men jag har ett alldeles för stort samvete. Mitt ständiga problem efter alla år i isolering; min alldeles för stora empati.
Så nu läser jag catcher in the rye för andra gången på en vecka, tar fram mina Holden-kvalitéer (ja de finns där) och hatar allt och alla. Ja.
