.
Jag har byggt ett eget litet virusfort och vill egentligen inte att någon ska komma och inkräkta. Jag får höra att det är dags för mig att bli frisk, "inget är kul utan dig" och egentligen är det väl komplimanger men jag blir verkligen inte glad. Det känns snarare som att folk saknar min förmåga att få saker att hända än bryr sig om mig och själva huvudsaken; att jag blir frisk.
Ingen förstår det som jag insett, att jag inte kommer kunna vara som vanligt den här våren. Det är verkligen tråkigt, det tycker jag med men vad fan ska jag göra åt saken. Vill inte vara otrevlig och vresig men jag måste tänka på mig själv just nu och säga nej, två saker jag varit urusel på de senaste året och nu är det faktiskt dags att lära sig det. Det är ju mitt fel att folk vant sig med att "Alice är alltid den som är på" och det känns som jag sårar dem genom att inte kunna vara den på samma sätt längre. Dum sak att hänga upp sig på av mig, men jag har ett alldeles för stort samvete. Mitt ständiga problem efter alla år i isolering; min alldeles för stora empati.
Så nu läser jag catcher in the rye för andra gången på en vecka, tar fram mina Holden-kvalitéer (ja de finns där) och hatar allt och alla. Ja.
Kommentarer
Trackback
