flickrum

Jag får inte komma in på en spelning för vakten tycker jag är för full men egentligen handlar det nog om att jag är ledsen. Springer från jazzhuset till järntorget och låter okontrollerat tårar och snor rinna ut på alldeles för bleka kinder och avskyr verkligen den här staden nu.

.

På spårvagnen sitter ni och jag orkar inte ens försöka vara snäll och bara sitter med ryggen mot er och sen när ni ska på hemmafest klämmer jag mig arrogant in för en kille säger att min jacka är fin. 

.

Så sitter jag kanske en timma, kanske två, kanske tio minuter i en soffa och försöker prata med någon jag aldrig sett förut. Och sen på en bakgård i majorna och gråter och ringer emma och gråter gråter gråter. Mest för att jag är ensam antar jag, för jag vet ju att det inte blir vi. Du kommer hitta någon annan, har väl kanske gjort det redan och det kommer jag med och det kommer vara jobbigt för oss båda.

.

Men jag vet att mitt hjärta slår och pumpar rött rött blod till mörkt mörkt kött och min ryggrad är av stål och syret kommer aldrig aldrig sluta nå ut dit. Inte nu iallafall. Nej nu ska jag leva. Jag ska glömma dig och jag ska leva. Absolut inte överleva. Du är inget att överleva. Jag ska bara fortsätta. 

E20 söderut är regnigt blåsigt och grått men vi har en festival framför oss och lyssnar på brända cd-skivor och stannar för att röka cigaretter och köpa korv. Stämningen är lite stel för hon sitter ju i baksätet och när vi ska byta chaufför får jag lov att hoppa bak och jag försöker vara trevlig men inget hjälper. Men jag försöker inte tänka så mycket på det och låter tankarna på hennes alldeles för blonda hår bytas bort mot att jag snart är i göteborg och full och dansandes.

.

.

.

Vi är framme och dricker vin och sitter 4 trappor upp i en lägenhet på guldheden med människor jag precis hälsat på för första gången. På balkongen finns en solblekt föredetta rosa flamingo och man får röka hur mycket man vill och i lägenheten doftar det av rökelser. Jag dricker vitt vin och vi tittar på busstabellen och säger att den bussen tar vi den får vi inte missa. Vi går på reggaekonsert och köper öl och det är bara vi två och lee perry ger mig ett armband som jag knyter fast kring din armled. Stämningen är så bra bara och vi pussas fast det är bara för att vi är lyckliga. Och just där är jag så glad. För jag är inte kär i dig men jag tycker om dig så ofantligt mycket och du nämner inte henne och jag tänker inte på henne och det dröjer ett helt dygn innan dumma dumma fredagen kommer. 

.

.

.

Ja för helt plötsligt var det fredag och du förstörde allt igen.