flickrum

Nämen jag har det bra, med Kurt Vile på spotify, tröstchoklad och tankarna på män jag inte känner runt om i världen. Jag kan inte förneka att det är skönt, för det är det. I höst kanske jag flyttar, gör samma sak fast i en stad som är hundra gånger större än den här. Då kommer jag också må bra, du behöver inte oroa dig. 

 

Jag drömmer så konstigt om nätterna, om ansikten som jag känner men så fort jag ska minnas deras namn så försvinner de. Allt är intakt, mitt liv är för en gång skull under kontroll men det känns ändå så labilt. Min hals rivs upp av hostan och det gör ont. Jag vet inte ens vad jag skriver, läser aldrig igenom en färdig text, känns mest som att jag gör det för görandets skull. Hetsar mig igenom Älskaren bara för att göra något vettigt. Den är vacker, jag förstår inget av historien för jag är för ofokuserad men språket får mig att vilja gråta. Önskar som vanligt att jag bara kunde börja gråta om jag ville.

Saknar Linn så det går av. Och Lisa, Michaela och Sophie. Anna. Saknar alla värmlandstöser så det inte är klokt. 

 

Nyss var det 150 dagar kvar tills jag slutar skolan. Nu är det bara 75. Det ger mig panik samtidigt som jag brister inuti av glädje. Jag har kanske kanske ett jobb också, vill inte tänka att det skulle gå vägen för jag har uppfostrat mig själv till tanken att om man säger något innan det är 110 % säkert så blir det inte av. 

 

På måndag fyller jag nitton. En obetydlig ålder men det är skönt att slippa 18. Det som känns mest är att det var ett år sen jag fortfarande var 17. Den där veckan då vi spelade basket varje dag. Drack och drack och drack varje kväll och sen påsklovet. Då jag tappade bort mig i honom en sista gång innan han skulle krossa mitt jävla hjärta några veckor senare. Det är så länge sen nu, jag har blivit tusen år äldre sen dess. Men ändå fyller jag bara 19 om 40 timmar.

 

Fast det är väl ganska bekvämt det med, ett sista år av oansvarig tonårighet. Sen kan jag få bli vuxen, ja då är jag nog redo.

 

 

Jag åker till Berlin med min klass. I tre nätter glömmer jag bort att hemma finns och låter en storstad förtrolla mig. På ett hostel som doftar cigratter tappar jag bort mig i verklighetsuppfattningen och jag köper alldeles för billig öl, äter på en rysk restaurang och på vägen därifrån träffar vi en amerikan som vet en klubb och efter det går vi på karaokebar men glömmer bort att sjunga karaoke för jag har klickat för bra med en australiensare vars namn jag är för full för att komma ihåg. Solen skiner bara en dag men inuti mig har den värmt mig hela resan. Om allt går som jag vill så flyttar jag dit någon gång i höst.

 

Helt plötsligt är jag hemma igen, där det inte serveras någon frukostbuffé och området jag bor i är så tyst men det är bara en dag kvar till helgen. Dricker dyr svensk öl på alla stans ölställen men på ett av ställena är han som jag tittat på i tusen år som jag pratat med några gånger på fyllan som är så fin men inget mer. Och på satin spelar ett band i tusen år och äntligen slutar de spela och då då då då då går jag fram och inleder genom att säga något om glasögon och vi dansar och max kommer fram och undrar om han stör men jag dansar bort lite och när de pratat klart kommer han närmare igen och vi försöker prata men det är så svårt för musiken är så hög. Så jag böjer mig fram och viskar eller skriker eller vad man nu gör i hans öra och blir varm i magen när han gör på samma sätt men så ska han med en buss och försvinner men jag bryr mig knappt för HAN BÖJDE SIG FRAM och någon undrade om de störde oss. 

 

Alltså det är så obehagligt att komma ifrån något som innan varit allt. För nu tänker jag bara på någon annan han som jag tänkte på hela förra året. Jag känner inte honom alls inte inte inte alls och det är bara en crush och ja men ja jajaja det är inte max som jag tänker på.

Det är ett år sen perioden i mitt liv då jag kände som allra mest började. Jag är verkligen inte lika gammal nu som då utan det känns som jag åldrats hundra år sen dess. Samtidigt kan jag inte fatta det gått ett år sen jag jämt var på dom där jävla efterfesterna, himlen jämt var rosa och vi spelade basket varje kväll. 

 

Jag kan inte förneka att det var en bra vår. Det var en jättebra vår. Men jag mår så mycket bättre nu. Jag mår faktiskt bra eller det är väl att säga för mycket. Jag mår inte på samma sätt, jag mår annorlunda, allt är annorlunda. Jag vill aldrig må som jag gjorde då igen, det har jag fått nog av men jag sätter ändå på "I want you" ibland bara för att det ska kännas som då igen. Jag antar att jag saknar det.

 

Det är så konstigt att vara färdig med något. Visst har jag mina dagar då jag saknar vissa fragment men jag saknar aldrig helheten. Aldrig igen. Jag saknar att vara 17 mer än att vara destruktivt förälskad. Jag saknar att sitta på soldäcket innan skolan och röka mer än jag saknar att cykla omvägar för att kanske få syn på honom.