flickrum

 

Jag åker till Berlin med min klass. I tre nätter glömmer jag bort att hemma finns och låter en storstad förtrolla mig. På ett hostel som doftar cigratter tappar jag bort mig i verklighetsuppfattningen och jag köper alldeles för billig öl, äter på en rysk restaurang och på vägen därifrån träffar vi en amerikan som vet en klubb och efter det går vi på karaokebar men glömmer bort att sjunga karaoke för jag har klickat för bra med en australiensare vars namn jag är för full för att komma ihåg. Solen skiner bara en dag men inuti mig har den värmt mig hela resan. Om allt går som jag vill så flyttar jag dit någon gång i höst.

 

Helt plötsligt är jag hemma igen, där det inte serveras någon frukostbuffé och området jag bor i är så tyst men det är bara en dag kvar till helgen. Dricker dyr svensk öl på alla stans ölställen men på ett av ställena är han som jag tittat på i tusen år som jag pratat med några gånger på fyllan som är så fin men inget mer. Och på satin spelar ett band i tusen år och äntligen slutar de spela och då då då då då går jag fram och inleder genom att säga något om glasögon och vi dansar och max kommer fram och undrar om han stör men jag dansar bort lite och när de pratat klart kommer han närmare igen och vi försöker prata men det är så svårt för musiken är så hög. Så jag böjer mig fram och viskar eller skriker eller vad man nu gör i hans öra och blir varm i magen när han gör på samma sätt men så ska han med en buss och försvinner men jag bryr mig knappt för HAN BÖJDE SIG FRAM och någon undrade om de störde oss. 

 

Alltså det är så obehagligt att komma ifrån något som innan varit allt. För nu tänker jag bara på någon annan han som jag tänkte på hela förra året. Jag känner inte honom alls inte inte inte alls och det är bara en crush och ja men ja jajaja det är inte max som jag tänker på.