my darling you and i love you baby
ett stillsamt farväl till ett inte så stillsamt (känslomässigt) år
År tjugohundraelva är snart förfluten tid och jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. JAG VET INTE. JAG VET INTE.
Det har varit ett år av inbillad romantik och förluster, av uppgivenhet, av likgiltighet. Ett år av fina vänskaper och att lätta ifrån sina små skakiga tonårsaxlar och byta ut osäkerhet till något lite starkare. Att lämna något, någon del inuti mig. Ett år av förändring. För jag är inte samma nu som jag var då, när jag stog där och såg hur 2010 blev till 2011 med iskalla fötter och alla skrattade och snurrade och jag stog mest stilla och kollade upp mot en natthimmel som var i uppror av kemikaliska färgexplossioner.
Jag är inte samma, jag är inte ens rädd att för att erkänna det utan tvärt om, jag skriker gärna ut det. Och det känns bra. Men. Alltid detta men. Denna äckliga sak som inte går att skaka av min krop;.
Tomheten, den idla tomheten. Fortfarande omslutande hela mitt inre och alla mina nerver och nervgångar och vener och artärer och celler och åh det spelar ju ingen roll. Det spelar ingen roll hur mycket jag förändras. Tomheten är ändå den där bästa vännen jag fått för mycket av och som bara gör mig ont och som inte fattar att det är dags att dra nu. Alice tycker inte om dig längre. Och jag har inte en aning om hur jag ska kunna lämna min vän. För den är ju min trygghet, min andra hälft. Jag har inte en aning.
Men nu är det alldeles väldigt snart ett nytt år. Ett sånt där friskt och fräscht och alldeles nytt. Med tanke på den senaste tidens omständigheter kan vad som helst hända och det är ju inte en helt tokig tanke egentligen. Den fruktar mig inte iallafall, som den gjort om jag tänkt samma tanke just nu för ett år sen.
Orkar inte ens säga till 2012 att kära lilla du: please be kind. Känner mer för att skrika: 2012 HIT ME DO ME FUCK ME KILL ME WHATEVERYOUWANT ME. Jag är fan oövervinnelig. Jag klarar vad som helst. För jag kan anpassa mig till fucking allt.
Det har varit ett år av inbillad romantik och förluster, av uppgivenhet, av likgiltighet. Ett år av fina vänskaper och att lätta ifrån sina små skakiga tonårsaxlar och byta ut osäkerhet till något lite starkare. Att lämna något, någon del inuti mig. Ett år av förändring. För jag är inte samma nu som jag var då, när jag stog där och såg hur 2010 blev till 2011 med iskalla fötter och alla skrattade och snurrade och jag stog mest stilla och kollade upp mot en natthimmel som var i uppror av kemikaliska färgexplossioner.
Jag är inte samma, jag är inte ens rädd att för att erkänna det utan tvärt om, jag skriker gärna ut det. Och det känns bra. Men. Alltid detta men. Denna äckliga sak som inte går att skaka av min krop;.
Tomheten, den idla tomheten. Fortfarande omslutande hela mitt inre och alla mina nerver och nervgångar och vener och artärer och celler och åh det spelar ju ingen roll. Det spelar ingen roll hur mycket jag förändras. Tomheten är ändå den där bästa vännen jag fått för mycket av och som bara gör mig ont och som inte fattar att det är dags att dra nu. Alice tycker inte om dig längre. Och jag har inte en aning om hur jag ska kunna lämna min vän. För den är ju min trygghet, min andra hälft. Jag har inte en aning.
Men nu är det alldeles väldigt snart ett nytt år. Ett sånt där friskt och fräscht och alldeles nytt. Med tanke på den senaste tidens omständigheter kan vad som helst hända och det är ju inte en helt tokig tanke egentligen. Den fruktar mig inte iallafall, som den gjort om jag tänkt samma tanke just nu för ett år sen.
Orkar inte ens säga till 2012 att kära lilla du: please be kind. Känner mer för att skrika: 2012 HIT ME DO ME FUCK ME KILL ME WHATEVERYOUWANT ME. Jag är fan oövervinnelig. Jag klarar vad som helst. För jag kan anpassa mig till fucking allt.
.
1. Överleva. Vi ska överleva. Prioritering #1 alla dagar alla nätter. Ö-V-E-R-L-E-V.
2. Mellan gummi, glas och metall betyder ett mirakel inget alls. Men mellan snöflingor, hemliga tårar under duntäcken, en människas svarta nytvättade fluffiga hår och mjuka kaninpälströjor då?
3. Jag går på varenda k-brunn mellan vallgatans bushållsplats och min dörr och det kanske inte hjälper men snälla låt mig bara få hoppas, förtrösta, önska, eftertrakta, hysa begär efter en litenliten tro på att det kommer leda till något fint och vettigt någon gång?
she's lost control again
just nu: om livet är det konstigaste jag varit med om är nog december 2011 det näst konstigaste.
.
att förlora cigaretter, sig själv och det där man inte nämner på en sån här internet-grej en natt i december. första mortala och livsfarliga isen över gatorna mellan tybble och odalgatan och jag faller kanske hårt snart men jag mantrar "ser det ut som jag bryr mig nehe" om och om igen.
för den här perioden är den konstigaste jag varit med om och jag vill bara citera the smiths för no love no harm just another false alarm och in the fabric of a tutu any man could get used to and I am the living sign och the music that they constantly play it says nothing to me about my life.
för den här perioden är den konstigaste jag varit med om och jag vill bara citera the smiths för no love no harm just another false alarm och in the fabric of a tutu any man could get used to and I am the living sign och the music that they constantly play it says nothing to me about my life.
edie is a superstar, was a superstar
som vanligt. önskningar om colgate warm tongues, my legs wrapped in nothing but sunshine and its thinnest permission och tid spenderad på något vettigt.
men istället skaka av köld och tråkigt obehag, råka dricka förmycket smuggelvodka och glögg med en själsfrände och några nästan okända pojkar och inte tänka på vad jag gör eller hur jag gör det. sitta i underkläder och fuskpäls på en balkong och röka långa marlboro och låtsas att jag är edie sedgewick. och sen ligga i min patetiska säng, säga "jag dör nu, precis som jag alltid säger. jag dör hela tiden, men den här gången är det på riktigt" till mig själv innan jag låter de där av-sömnlösheten-fyllda-med-självförakt ögonen slutas och somna 03.23 någonting en sådär 2 timmar och 37 minuter innan alarmet ska väcka mig igen.
och jag dör ju inte alls. jag lever så jävla mycket, varje morgon klockan 06.00 säras mina ögonlock och låter den här ENERVERANDE verkligheten snudda vid mina gråblåa ögon och gå genom synspektra och synnerver och in i trasselhjärnan för att genomsyra hela min skakiga tonårskropp. fylla dom fylla mig med all likgiltighet och hetsiga idioti igen. fast jag inte vill fast jag inte orkar. dag ut dag in säljer jag mig själv till ett händelseförlopp av grå grå grå vardag.
