ett stillsamt farväl till ett inte så stillsamt (känslomässigt) år
År tjugohundraelva är snart förfluten tid och jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. JAG VET INTE. JAG VET INTE.
Det har varit ett år av inbillad romantik och förluster, av uppgivenhet, av likgiltighet. Ett år av fina vänskaper och att lätta ifrån sina små skakiga tonårsaxlar och byta ut osäkerhet till något lite starkare. Att lämna något, någon del inuti mig. Ett år av förändring. För jag är inte samma nu som jag var då, när jag stog där och såg hur 2010 blev till 2011 med iskalla fötter och alla skrattade och snurrade och jag stog mest stilla och kollade upp mot en natthimmel som var i uppror av kemikaliska färgexplossioner.
Jag är inte samma, jag är inte ens rädd att för att erkänna det utan tvärt om, jag skriker gärna ut det. Och det känns bra. Men. Alltid detta men. Denna äckliga sak som inte går att skaka av min krop;.
Tomheten, den idla tomheten. Fortfarande omslutande hela mitt inre och alla mina nerver och nervgångar och vener och artärer och celler och åh det spelar ju ingen roll. Det spelar ingen roll hur mycket jag förändras. Tomheten är ändå den där bästa vännen jag fått för mycket av och som bara gör mig ont och som inte fattar att det är dags att dra nu. Alice tycker inte om dig längre. Och jag har inte en aning om hur jag ska kunna lämna min vän. För den är ju min trygghet, min andra hälft. Jag har inte en aning.
Men nu är det alldeles väldigt snart ett nytt år. Ett sånt där friskt och fräscht och alldeles nytt. Med tanke på den senaste tidens omständigheter kan vad som helst hända och det är ju inte en helt tokig tanke egentligen. Den fruktar mig inte iallafall, som den gjort om jag tänkt samma tanke just nu för ett år sen.
Orkar inte ens säga till 2012 att kära lilla du: please be kind. Känner mer för att skrika: 2012 HIT ME DO ME FUCK ME KILL ME WHATEVERYOUWANT ME. Jag är fan oövervinnelig. Jag klarar vad som helst. För jag kan anpassa mig till fucking allt.
Det har varit ett år av inbillad romantik och förluster, av uppgivenhet, av likgiltighet. Ett år av fina vänskaper och att lätta ifrån sina små skakiga tonårsaxlar och byta ut osäkerhet till något lite starkare. Att lämna något, någon del inuti mig. Ett år av förändring. För jag är inte samma nu som jag var då, när jag stog där och såg hur 2010 blev till 2011 med iskalla fötter och alla skrattade och snurrade och jag stog mest stilla och kollade upp mot en natthimmel som var i uppror av kemikaliska färgexplossioner.
Jag är inte samma, jag är inte ens rädd att för att erkänna det utan tvärt om, jag skriker gärna ut det. Och det känns bra. Men. Alltid detta men. Denna äckliga sak som inte går att skaka av min krop;.
Tomheten, den idla tomheten. Fortfarande omslutande hela mitt inre och alla mina nerver och nervgångar och vener och artärer och celler och åh det spelar ju ingen roll. Det spelar ingen roll hur mycket jag förändras. Tomheten är ändå den där bästa vännen jag fått för mycket av och som bara gör mig ont och som inte fattar att det är dags att dra nu. Alice tycker inte om dig längre. Och jag har inte en aning om hur jag ska kunna lämna min vän. För den är ju min trygghet, min andra hälft. Jag har inte en aning.
Men nu är det alldeles väldigt snart ett nytt år. Ett sånt där friskt och fräscht och alldeles nytt. Med tanke på den senaste tidens omständigheter kan vad som helst hända och det är ju inte en helt tokig tanke egentligen. Den fruktar mig inte iallafall, som den gjort om jag tänkt samma tanke just nu för ett år sen.
Orkar inte ens säga till 2012 att kära lilla du: please be kind. Känner mer för att skrika: 2012 HIT ME DO ME FUCK ME KILL ME WHATEVERYOUWANT ME. Jag är fan oövervinnelig. Jag klarar vad som helst. För jag kan anpassa mig till fucking allt.
Kommentarer
Trackback
