flickrum

2012 är slut om 26 timmar. Jag önskar att jag kunde hata det här året (på precis samma sätt som jag önskar att jag kunde hata dig) men jag förmår mig inte när jag tänker på alla band som har knytits till nya bästa vänner och alla konserter och alla fyllor som inte slutade i ångestfyllda snyftanfall.

 

När jag satt på balkongen med flamingon och solen sken i takt med gbg-regnet. När vi satt på en "strand" på en festival. När vi hade sex till listan med soul. När jag skjutsade alva genom nätter på min rosa cykel. När luke pritchard tittade mig i ögonen. 

 

Jag kan knappt fatta att det är slut nu, det känns som något magiskt ska ske med mig bara för att det är slut, som om min kropp skulle bli till något annat eller vad som fucking helst. Jag skrattar när jag tänker på det för att jag är ju precis samma själ i precis samma kropp det enda som saknas är att jag vet att du inte vill ha mig längre. 

 

Men jag vet det ju nu och i förrgår fick jag en annans nummer och även om det inte blir han så kommer det nog att komma någon annan, du är inte allt. Du är mycket och det kommer du alltid vara, min första kärlek. Men nästa år kommer inte cirkulera kring dig som det gjort i år, det får det inte göra. Nästa år är en annan dimension därför.

 

Så nu är det slut på att kalla dig för du. Du är snart passé. Grattis! Visst känns det bra? Ja, jubel.

 

Imorgon sätter jag mig på ett tåg och åker iväg. När jag kommer hem är något försvunnet men allt finns ändå kvar, ja så måste det bli. Inget kommer att vara bra föralltid men något kanske kan bli bättre iallafall.

Det här året började med ett eldprov och jag vet fortfarande inte om jag klarat testet. Alla gånger då jag låtit nervgifterna tagit problemen. Slagit in sorgen i bubbelplast och tagit med den med mig den över dansgolven. DJn spelar punkdrömmar om Berlin och anarki och jag håller huvudet gömt, ögonen slutna och det är bara jag och benen som rör sig i takt med Lou Reed och heroin. 

 

Sylvia och jag äter avokadohalvor tillsammans och lyssnar på snön som faller. Hon röker ju inte men mina fingrartoppar börjar gulna efter månader av trisstess. I fönstret sitter vi och hon berättar om hur det var att ligga under verandan där, innan sömnen tog henne och hur hon sen vaknade upp, utan att det var tanken att det skulle bli så. Jag tänker att Sylvia det blir aldrig så som tanken var, men jag säger ingenting.

 

Jag tvivlar inte på att saker någonsin kommer bli bra. För varje sekund som inte är nu kommer vara en annan. Och vissa av de måste vara bra. Åtminstone bättre. Samtidigt känns det hopplöst att tänka så. För vissa stunder kommer bli 1000 gånger värre. På samma sätt som det är omöjligt att vara med dig och omöjligt att glömma dig. Vi kommer aldrig ifrån det.

 

 

 

 

Det har gått ett år och jag ramlar omkull i snön igen.

Tunga fyllehuvud, vakter som säger nej.

Och jag gråter, springer över vägen, sätter på one last time och tänder en cigarett.

 

2012 du är en jävla sandstorm och jag hatar dig