flickrum

Det här året började med ett eldprov och jag vet fortfarande inte om jag klarat testet. Alla gånger då jag låtit nervgifterna tagit problemen. Slagit in sorgen i bubbelplast och tagit med den med mig den över dansgolven. DJn spelar punkdrömmar om Berlin och anarki och jag håller huvudet gömt, ögonen slutna och det är bara jag och benen som rör sig i takt med Lou Reed och heroin. 

 

Sylvia och jag äter avokadohalvor tillsammans och lyssnar på snön som faller. Hon röker ju inte men mina fingrartoppar börjar gulna efter månader av trisstess. I fönstret sitter vi och hon berättar om hur det var att ligga under verandan där, innan sömnen tog henne och hur hon sen vaknade upp, utan att det var tanken att det skulle bli så. Jag tänker att Sylvia det blir aldrig så som tanken var, men jag säger ingenting.

 

Jag tvivlar inte på att saker någonsin kommer bli bra. För varje sekund som inte är nu kommer vara en annan. Och vissa av de måste vara bra. Åtminstone bättre. Samtidigt känns det hopplöst att tänka så. För vissa stunder kommer bli 1000 gånger värre. På samma sätt som det är omöjligt att vara med dig och omöjligt att glömma dig. Vi kommer aldrig ifrån det.