.
Jag sitter på andra sidan atlanten och kan för första gången sen gud vet när, längesen, dra lite slutsatser. Jag vet inte om det är alla tusentals och åter tusentals kilometer som skilljer mig från dessa avslutade veckor av urtillstånd och från dig, men jag kan för första gången kanske se det ur ett annat perspektiv. Jag vet inte. Äntligen finns det lite distans, lite luft. Inte bara andnöden och uppgivenheten, utan kanske lite förstånd.
-
För det tog slut. Körlektionerna restarbetena packningarna. Helt plötsligt låg jag där i ett tält på en hultfredsfestival och hyperventilerandes insåg det. Svinfull och kanske framförallt, nära dig.
-
Ja dig. Vi som aldrig kommer kunna bli varandras på det sättet och jag ska sluta upprepa det nu, ni har ju redan hört det så ofta. Men om vi inte är något. Vi är inget. Vi har bara sex och du väcker mig när jag somnat och missat något band och lånar ut din jacka till mig och jag dör varje gång jag känner doften, gräver in min näsa i dina skjortor som ligger i mitt tält och vi värmer varandra i regnet i sovsäcken som jag stulit i ett tält och du berättar hemligheter och vi dricker stulen öl i parken. Och. Vi. Är. Inget.
-
Nej. Du är bara den första människan som jag verkligen är redo att ge hela mitt hjärta till.
-
Andra sidan atlanten och jag inser det. Och det är så konstigt att sakna någon.
