flickrum

 

Maj är snart slut, det blir aldrig mörkt längre, långsamma timmar tills vi ses

U only call when feelin high I only write when feelin SOMETHING

 

Två och en halv vecka i örebro, tusen sms och alldeles för få nätter av sömn i flickrummet. Jag skrev om samma person för ett år sen här, om att jag smälter vid blicken men inte vågar mer för han var någon annans men var betyder inte att han är och nu har jag somnat sent varje kväll i tre veckor. Vi är för många hundratals kilometrar ifrån varandra men jag får ändå lov att smälta vid den blicken varje dag. Jag bryr mig inte om hur det går jag bryr mig bara om att det ska gå.

 

20 vårar. Jag har gråtit mer denna vår än vad jag gjort sen den hösten och i Umeå har det fortfarande knappt blivit någon vår. Oförmögen till all sorts beslutsfattande och all sorts funktionsduglighet alls egentligen. Klarat tentor med absolut marginal, klarat att släpa mig till flygplatsen tre gånger på tre månader för att åka hem, bli full med de som jag vill bli full med.

 

 

 

 

Det står stilla i flickrummet för jag har flyttat därifrån. 75 mil norrut, inneboende i ett rum med samma ljusslinga över fönstret för jag tackade ja till en reservplats på ett psykologprogram och här är jag nu. 

 

Det är så konstigt för det här var ju aldrig min plan, det var inte tanken att jag skulle hoppa på ett fem år långt program men det känns faktiskt rätt i magen. Varför ska jag göra något annat när det enda jag gjort i hela mitt liv är att sitta med skolböcker, uppsatser, på bussar till och från en skola. Även om jag tvekar ibland, ifall jag inte fattar något av forskningsmetodik och jag fortfarande drömmer om Berlin så är det så här det är nu.

 

Och det är fint för människor är har från första stund varit lätta, frågat om man inte ska ta en lunch har samma favoritskiva av kent tycker samma filmer är bra har gemensamma internetvänner. Allt är på något sätt som vanligt, jag dricker rödvin röker marlboro sitter på bussar dricker kaffe fast min kropp inte klarar av det. 

 

En månad känns som en evighet, jag har redan åkt hem och kommit tillbaka. Jag har lagt in låtar i spellistor som jag hunnit tröttna på, ätit pasta pesto så många gånger att jag blir lite ledsam varje jag gång jag tittar in i min kyl och ser pestoburken stå där alldeles ensam. Jag har hittat människor som får hjärtat att slå lite snabbare, hunnit gråta på bussen hem, sett filmer i min säng och haft tusen fyllor, lika många bakfyllor. 

 

Och jag saknar inte Örebro, faktiskt inte. Men jag saknar sammanhanget även om mitt gamla sammanhang nu är krossat och inte finns längre. Jag saknar att inte vara helt utkastad, att inte behöva var vuxen, alva emma joanna ida sophie, lagade middagar, mamma och pappa som sitter i soffan och tittar på nyheterna. Jag saknar inte gatorna, men jag saknar att veta var de leder mig. Jag saknar inte cykelvägen från odalgatan till räntmästargatan, men jag saknar att veta att det fanns en enkel väg hem till min bästa vän.

 

Hösten och vintern ligger framför mig och jag vet inte riktigt hur det ska gå, jag brukar tycka det är så tungt i närke och nu kommer det vara ännu kallare, mörkare, långsammare, ensammare. Jag tänker tillbaka på första veckorna här i Umeå, och hur konstigt det känns att det redan gått en månad sen dess. 

Jag vet ingenting bara att om en månad bor jag inte kvar i lägenheten på storgatan, den som jag aldrig orkar dammsuga. Kanske bor jag i Uppsala, eller så flyttar jag hem till flickrummet igen. 

 

Märkligt det här att det krävs nollställdhet för att må bra. Att känna något är för mig alltid att känna något dåligt. Med något ont kommer känslan och med något gott kommer ingenting.

 

Drömmer om tjockare hår, killar. Vill ha allt som jag inte har även om jag har det bra. Min näsa känns för stor i ansiktet när jag ser mig själv i spegeln, hybrisen har lagt sig och min hud strålar inte längre. Ni vet hur det är: tiden går och vi med den.

 

Jag jobbar, jag hatar det, jag älskar det. Allt är fel, jag har usla villkor och chefen uppmanar till oärlighet. Jag är oärlig när jag ler mot henne varje morgon men så fort jag är hos en snäll, gullig kund älskar jag mitt jobb igen. Lönen försvinner så fort, jag orkar inte ens bli upprörd.

 

 

 

 

 

En veckas semester försvinner väldigt fort när man åker till Berlin och går på konsert, röker big pack-cigaretter och dricker för billig öl. Ingenting blir som jag har tänkt men det är bra ändå, vi har ju varandra. Sista dagen köper vi bästisarmband och det sitter så bra min armled, jag har ett gult, du ett svart. Jag hittade kvittot idag och det stod "sunshine" på det och jag nynnade alltid på släpp in solen. Jag kom hem med varken fotoautomatsbilder eller konstiga klubbupplevelser att visa upp men Berlin finns alltid kvar, en och en halv timma bort och det är alltid vårt.

 

Och så återvänder vi till Sverige, ett mjukare språk och Uppsala är kallare än Berlin men kanske också vackrare. Jag trivs nog egentligen bättre med smalare åar än bredare floder och med bussar som kör i 30 istället för tunnelbanor som har för bråttom med att stänga dörrarna. Loggar in på antagning.se och det svider till faktiskt, när de med avvaktande färg berättar att drömmen om att bli psykolog är alldeles för många reservplatser bort. Men lite längre bort är det grönt, litteraturvetenskap a. I Uppsala och tanken känns inte alls så tokig. För när jag nu återvänt till Örebro blir jag så jävla uttråkad, ledsen. Tanken på måndag, på att infinna sig på kontoret en halvtimma innan den betalda arbetistimman börjar och att innan dess även hinna ta sig till Lundby, gör mig så jävla gråtfärdig. Jag har varit en del av arbetsmarknaden i tre veckor och det känns redan som tre veckor för mycket. 

 

En av tanterna på jobbet sa till mig att snart är juli slut och sen är det augusti och då är det ju höst. Jag tänkte men gud ge dig men egentligen har hon ju rätt. För snart är det höst. Äckliga jävla höst.

Jag går ju inte i någon skola längre, jag vet inte vad jag gör i höst. Det är lite ledsamt men den sista dagen var så vacker ändå. Ständigt bubblig av champagne, förväntan, ängslan. Tårarna i aulan när kören sjöng sverige, med kent. Verklighetsfrånvändningen när vi höll varandra i handen, snart skulle springa ut och sjöng mannen i den vita hatten, med kent. Och så släkten som möter en och ett dansgolv som rör sig över stan. Jag skulle kunna fortsätta i alla evighet, det var världens längsta dag. Dagen efter var allt lite tomt, men johanna kom till mig och vi köpte subway. Allt var som var vanligt men ändå, inte alls.

 

Jag åker på en festival och det är det vanliga. Dricka öl till frukost, borttappade röster redan andra morgonen, falafelrullar. Dansa ihjäl sig något band, strunta i att se det andra, sova under det tredje, gråta till det fjärde. Du kan inte jag få en cigarett, kan inte vi hångla, kan inte du gå och dö. Milslånga förmiddagar, nätter som aldrig tar slut, speciellt den sista, då man bara vill dö. Och så en vacker brunhårig man i samma camp, vi gick och hämtade vatten, såg shout out louds tillsammans. Jag vet inte, inbillar mig bara saker om jag fortsätter så vi slutar här.

 

Imorgon är det min examensdag. Det känns väldigt konstigt och jag kan inte sätta ord på den situationen som är mitt liv just nu. Jag har tretusen ringar under varje öga men jag tänker aldrig en tung tanke längre. Om det beror på att jag hela våren tryckt undan saker så väntar jag på förfallet, men jag tror inte det faktiskt. Jag är en gladare person just nu, samtidigt som jag är så ofattbart mer tom.

 

Imorgon är det min examensdag. Jag kommer aldrig mer gå i skolan, allt är sista sista sista. Det känns inte bra det känns inte dåligt det känns inte alls.

 

Dricker vin med Elias och spanar på bartendern hela kvällen och går i och dansar. Satin är verkligen mitt andra hem, men jag får personalrabatt och jag har ju kul. Går hem halv två för har ingen lust att känna kvart i två-känslan igen och på busshållsplatsen frågar någon om jag har en cigg på göteborgska och det har jag ju. Om det är något jag har så är det cigg. Och så äter vi mina pommes frites och jag har inte ens frågat om hans namn men när han frågar om jag ska följa med är det så självklart att jag säger ja fast jag tänkt plugga hela söndagen men vem fan behöver skriva om sovjetisk propaganda när man kan ha sex till kent nä precis inte jag. Och så vaknar jag klockan två och jag vet hela hans namn eftersom jag sett det på en receptettiket på en burk med allergimedicin. Och så går jag hem, dricker en cola och fortsätter leva mitt liv och det känns så jävla bra bara. Inga jävla trådar bara kiss the boys and make them die.

 

En månad och en dag till studenten och listan blir långsamt, långsamt mindre. Jag har ett rum i en lägenhet på stan som jag flyttar in i så fort jag är klar. Jag kommer äntligen slippa cykeln bussen hem varje fredags, lördagsnatt och slippa smsa slippa höra av mig hela tiden. Jag har ett jobb och i höst ska jag kanske få DJa och ha klubb och sen när det blir 2014 så drar vi till Berlin. Det kommer bli så bra det här. Eller så blir det inte det men det känns så bra just och nu och det är verkligen, verkligen huvudsaken. 

De tre senaste veckorna har varit en filminspelning. Det är en ungdomsfilm och jag spelar huvudrollen. Titeln är ångestdiscot. Ingen dör men alla är på gränsen. Den börjar med att jag cyklar salsmästaregatan hagmarksgatan sturegatan floragatan hamngatan, genom slottsparken över bron och så är jag framme samtidigt som det sista av no cars go spelas. Den slutar med mr. peterson av perfume genius och att jag ligger ensam i en säng.

 

Lyssnar på vånna inget och det slår så jävla hårt när hon sjunger att "du krossar hjärta efter hjärta med handflatan jag förväntar mig inga under så du kan sluta inbilla mig du bär runt på sorglöshetens hjärta inuti dig men vad det än är så berätta inget gör det inte svårt du bär runt på ett sjunkande skepp och jag kan sjunka så jävla lågt det här är en nödsignal" och önskar att saker kunde ha hänt vid andra tillfällen då hade vi kanske kunnat hitta varandra. Smälter inför blicken men vågar inte gå längre du är någon annans och jag vill inte vara den.

 

Demenssjukdomar och listan med alla läxor, vänner som gör slut med sina pojkvänner och your ex-lover is dead. Spelar hairdresser on fire och can you squeeze me into an empty page of your diary and psychologically save me i got faith in you.

 

Spelar skivor och får hela dansgolvet att dansa och känner att det här är det roligaste jag gjort, jag lovar. Och då kommer fucking han fram och förstör allting och JAG HATAR DIG. JAG HATAR DIG. Caps lock är för litet för mitt hat jag vill bara skjuta dig fattar du det inte se dig igen jävla idiot.

 

Jag vet inte vad jag skriver känner gör jag är så ambivalent till hela den här våren ena kvällen gråter jag av lycka och andra vill jag gråta igen men inte av lycka det enda som är gemensant är att jag sover djupt. Sommaren är långt långt borta men det är maj om en vecka. 

Det är en kall vår men så mycket varmare än den förra ändå. Jag fryser men det gjorde jag då med. (jag borde verkligen sluta jämföra nu med förra året men det är ju så skönt att se att saker förändrats).

 

En kompis tar med mig till sitt jobb och en vecka senare skriver jag på ett anställningsavtal och jag tjänar 105 kronor i timman. Mitt jävla projektarbete är klart. Jag lämnar in det och sen dödas jag under ett seminarium och är så arg att jag vill kräkas på alla jävla idioter. Alla MÄN, alla män med åsikter. Jag är så klar med män för stunden, nu är det min tur att vara ett svin och jag som ska krossa hjärtan. Ja, ni killar ska hålla käften eller dö. Fyfan. I vår är våren då vi ska ha klubb på satin, vi ska vara DJ's. Jag ska ha makten till vad andra ska få dansa till, hångla till, vad andra ska höra på avstånd när de spyr. Stryker en grej på min lista. Har snyggdag efter snyggdag och söker till universitet fast egentligen ska det gå 1000 dagar innan jag kommer vara redo för det.

 

Jag är så uppfylld av mig själv just nu. Jag lever i en bubbla och den är så jävla bra! Den ser så jävla bra ut, den rör sig vackert och lämnar ingen oberörd. Jag är en uppenbarelse.

Nämen jag har det bra, med Kurt Vile på spotify, tröstchoklad och tankarna på män jag inte känner runt om i världen. Jag kan inte förneka att det är skönt, för det är det. I höst kanske jag flyttar, gör samma sak fast i en stad som är hundra gånger större än den här. Då kommer jag också må bra, du behöver inte oroa dig. 

 

Jag drömmer så konstigt om nätterna, om ansikten som jag känner men så fort jag ska minnas deras namn så försvinner de. Allt är intakt, mitt liv är för en gång skull under kontroll men det känns ändå så labilt. Min hals rivs upp av hostan och det gör ont. Jag vet inte ens vad jag skriver, läser aldrig igenom en färdig text, känns mest som att jag gör det för görandets skull. Hetsar mig igenom Älskaren bara för att göra något vettigt. Den är vacker, jag förstår inget av historien för jag är för ofokuserad men språket får mig att vilja gråta. Önskar som vanligt att jag bara kunde börja gråta om jag ville.

Saknar Linn så det går av. Och Lisa, Michaela och Sophie. Anna. Saknar alla värmlandstöser så det inte är klokt. 

 

Nyss var det 150 dagar kvar tills jag slutar skolan. Nu är det bara 75. Det ger mig panik samtidigt som jag brister inuti av glädje. Jag har kanske kanske ett jobb också, vill inte tänka att det skulle gå vägen för jag har uppfostrat mig själv till tanken att om man säger något innan det är 110 % säkert så blir det inte av. 

 

På måndag fyller jag nitton. En obetydlig ålder men det är skönt att slippa 18. Det som känns mest är att det var ett år sen jag fortfarande var 17. Den där veckan då vi spelade basket varje dag. Drack och drack och drack varje kväll och sen påsklovet. Då jag tappade bort mig i honom en sista gång innan han skulle krossa mitt jävla hjärta några veckor senare. Det är så länge sen nu, jag har blivit tusen år äldre sen dess. Men ändå fyller jag bara 19 om 40 timmar.

 

Fast det är väl ganska bekvämt det med, ett sista år av oansvarig tonårighet. Sen kan jag få bli vuxen, ja då är jag nog redo.

 

 

Jag åker till Berlin med min klass. I tre nätter glömmer jag bort att hemma finns och låter en storstad förtrolla mig. På ett hostel som doftar cigratter tappar jag bort mig i verklighetsuppfattningen och jag köper alldeles för billig öl, äter på en rysk restaurang och på vägen därifrån träffar vi en amerikan som vet en klubb och efter det går vi på karaokebar men glömmer bort att sjunga karaoke för jag har klickat för bra med en australiensare vars namn jag är för full för att komma ihåg. Solen skiner bara en dag men inuti mig har den värmt mig hela resan. Om allt går som jag vill så flyttar jag dit någon gång i höst.

 

Helt plötsligt är jag hemma igen, där det inte serveras någon frukostbuffé och området jag bor i är så tyst men det är bara en dag kvar till helgen. Dricker dyr svensk öl på alla stans ölställen men på ett av ställena är han som jag tittat på i tusen år som jag pratat med några gånger på fyllan som är så fin men inget mer. Och på satin spelar ett band i tusen år och äntligen slutar de spela och då då då då då går jag fram och inleder genom att säga något om glasögon och vi dansar och max kommer fram och undrar om han stör men jag dansar bort lite och när de pratat klart kommer han närmare igen och vi försöker prata men det är så svårt för musiken är så hög. Så jag böjer mig fram och viskar eller skriker eller vad man nu gör i hans öra och blir varm i magen när han gör på samma sätt men så ska han med en buss och försvinner men jag bryr mig knappt för HAN BÖJDE SIG FRAM och någon undrade om de störde oss. 

 

Alltså det är så obehagligt att komma ifrån något som innan varit allt. För nu tänker jag bara på någon annan han som jag tänkte på hela förra året. Jag känner inte honom alls inte inte inte alls och det är bara en crush och ja men ja jajaja det är inte max som jag tänker på.

Det är ett år sen perioden i mitt liv då jag kände som allra mest började. Jag är verkligen inte lika gammal nu som då utan det känns som jag åldrats hundra år sen dess. Samtidigt kan jag inte fatta det gått ett år sen jag jämt var på dom där jävla efterfesterna, himlen jämt var rosa och vi spelade basket varje kväll. 

 

Jag kan inte förneka att det var en bra vår. Det var en jättebra vår. Men jag mår så mycket bättre nu. Jag mår faktiskt bra eller det är väl att säga för mycket. Jag mår inte på samma sätt, jag mår annorlunda, allt är annorlunda. Jag vill aldrig må som jag gjorde då igen, det har jag fått nog av men jag sätter ändå på "I want you" ibland bara för att det ska kännas som då igen. Jag antar att jag saknar det.

 

Det är så konstigt att vara färdig med något. Visst har jag mina dagar då jag saknar vissa fragment men jag saknar aldrig helheten. Aldrig igen. Jag saknar att vara 17 mer än att vara destruktivt förälskad. Jag saknar att sitta på soldäcket innan skolan och röka mer än jag saknar att cykla omvägar för att kanske få syn på honom.

 

 

Vi ska fika. Det är kaffekoppar, te, kanelbullar och så våra nästan vuxna kroppar som snart levt i 19 år. Så många som dött sen det att vi föddes, att vi inte är en av dem. Samtalsämnet är lika uppdukat som fikat vi precis köpt för den lilla summan som finns kvar från studiebidrag som alltid tar slut på fredagsnätter. Jag känner ett sånt obehag när vi pratar om framtiden. Jag tänker helst inte på framtiden. När mina vänner börjar prata om att rensa fisk i Norge, folkhögskolor och att säsongsjobba i Österrike med glittrande ögon slutar jag lyssna.

 

Jag vet att det finns tre alternativ, det ena stavas arbetsmarknaden det andra stavas eftergymnasiala studier och det tredje stavas total frihet. Det sista bokstaveras även omöjligt, eftersom våra mammor eller pappor inte uppfunnit telemasten, vunnit på lotto eller gjort sig rika på ett företag vars existens beror på barnarbete i Indonesien. Våra fäder är kommunanställda, vi är dömda. Vi kommer alltid att hållas tillbaka av plikter. 

 

Jag vill inte vara tillbakahållen något mer, jag har ju i alla år varit just det. Instängd i skolbyggnader och barndomshem med läxor och sommarlov och illaluktande vegetarisk lasange. Min barndom var ljus men så kladdade den tidiga ungdomen ner det, som det där gråaktiga som blir kvar efter man suddat bort blyertsord på skolans klorfria papper. Jag är redo att skrynkla ihop det där pappret nu, kasta den i papperskorgen och bli vuxen på mina egna premisser.

 

Slumpen har avgjort så mycket och nu vill jag avgöra resten själv. Jag vill kunna välja själv om jag ska rycka upp mig eller ligga kvar som en cashewnöt i soffan och självdö. Det ska vara mitt eget beslut, inte arbetsmarknadens eller studiernas. I så många år har jag tillhört mina föräldrar, ett skolsystem och ett samhälle fyllt av normer, mallar som berättar hur och var man gör allting. 

 

Jag vill inte söka dessa motvilliga sommarjobb och köpa konsertbiljetter endast för att ha något att se fram emot. Så fort jag snuddar vid tanken på den faktiska framtiden, den som faktiskt väntar mig blir jag illamående. För när jag tänker på det, att vi äntligen blir tar studenten och blir FRIA så inser jag att vilken frihet då? Vilken frihet väntar mig? Inte den frihet jag vill.