flickrum

Det står stilla i flickrummet för jag har flyttat därifrån. 75 mil norrut, inneboende i ett rum med samma ljusslinga över fönstret för jag tackade ja till en reservplats på ett psykologprogram och här är jag nu. 

 

Det är så konstigt för det här var ju aldrig min plan, det var inte tanken att jag skulle hoppa på ett fem år långt program men det känns faktiskt rätt i magen. Varför ska jag göra något annat när det enda jag gjort i hela mitt liv är att sitta med skolböcker, uppsatser, på bussar till och från en skola. Även om jag tvekar ibland, ifall jag inte fattar något av forskningsmetodik och jag fortfarande drömmer om Berlin så är det så här det är nu.

 

Och det är fint för människor är har från första stund varit lätta, frågat om man inte ska ta en lunch har samma favoritskiva av kent tycker samma filmer är bra har gemensamma internetvänner. Allt är på något sätt som vanligt, jag dricker rödvin röker marlboro sitter på bussar dricker kaffe fast min kropp inte klarar av det. 

 

En månad känns som en evighet, jag har redan åkt hem och kommit tillbaka. Jag har lagt in låtar i spellistor som jag hunnit tröttna på, ätit pasta pesto så många gånger att jag blir lite ledsam varje jag gång jag tittar in i min kyl och ser pestoburken stå där alldeles ensam. Jag har hittat människor som får hjärtat att slå lite snabbare, hunnit gråta på bussen hem, sett filmer i min säng och haft tusen fyllor, lika många bakfyllor. 

 

Och jag saknar inte Örebro, faktiskt inte. Men jag saknar sammanhanget även om mitt gamla sammanhang nu är krossat och inte finns längre. Jag saknar att inte vara helt utkastad, att inte behöva var vuxen, alva emma joanna ida sophie, lagade middagar, mamma och pappa som sitter i soffan och tittar på nyheterna. Jag saknar inte gatorna, men jag saknar att veta var de leder mig. Jag saknar inte cykelvägen från odalgatan till räntmästargatan, men jag saknar att veta att det fanns en enkel väg hem till min bästa vän.

 

Hösten och vintern ligger framför mig och jag vet inte riktigt hur det ska gå, jag brukar tycka det är så tungt i närke och nu kommer det vara ännu kallare, mörkare, långsammare, ensammare. Jag tänker tillbaka på första veckorna här i Umeå, och hur konstigt det känns att det redan gått en månad sen dess.