flickrum

Min kropp är fylld av feber, ondskefyllda förkylningssymtom som bryter ner varenda klok tanke och vardagssubstans. Den vandrar från halsen till öronen, via ögonen tillbaka igen. Jag ställer mig upp och allt svartnar och det finns inte en enda cell med tillräcklig energi för att hålla mig på benen. Mamma stoppar om mig, hennes stora runda och gröna ögon är oroliga när de tittar på mig och ibland tror jag hon lider mer än mig (jag undrar om den där äkta och moderliga godheten kommer så fort man för första gången ser på sitt nyfödda barn? eller om den utvecklas över åren).

 

På vårdcentralen finns det inga tider att få för alla är ju sjuka nu, men en snäll sköterska trollar fram en tid till mig. I väntrummet sitter en flicka med guldlockar i sin mammas knä och läser ur en sagobok. Hon verkar precis lärt sig läsa och staplar sig fram bland de få orden på varje sida men hon är duktig och när hon tittar upp möter min blick hennes och våra ögon har samma färg. På ett sätt är jag precis som henne, sjuk och valpig med rangliga 7årsben. Blek och livrädd.

 

Mamma har skjutsat mig till vårdcentralen för det är 16 minus ute och när vi kommer in säger hon "du var 1 vecka första gången du var här, och snart fyller du 19". Jag skrattar fast det gör så ont i halsen, minsta anstränging för halsen är en prövning. När mitt namn ropas upp går jag dock in själv till undersökningsrummet, jag är ändå stor nu. 

 

Efter blodproverna är tagna berättar läkaren att det är körtelfeber jag har. Det är svårt att veta hur gammal han är, för hans hår börjar få en annan färg och hans panna har fått några veck men hans hud är levande och han har på sig sånadär gympaskor som inga gamla köper. Han berättar iallafall att han själv haft sjukdomen, när han läste till läkare. Jag vet inte om han blygsamt skryter om att hans yrke, eller om det bara är en av hans sorgliga sentimentala tankar jag får ta del av. Jag lovar han ville mer än att bli allmänläkare på en vårdcentral i närke, han drömde säkert om att bli hjärnkirurg eller smittskyddsläkare för ett universitetssjukhus eller doktorera i något superspecialiserat ämne, finna kuren för cancer och bli en hjälte.

färgades precis av hat.

säsongens färg: hat.

 

jag vet jag skulle sluta med det här egentligen MEN IBLAND SLÅR DET MIG VEM HAN VALT I STÄLLET FÖR MIG OCH DET GÖR BARA SÅ JÄVLA FÖRBANNAT ONT. 

 

jag önskar att jag kunde förstå, att det finns fler anledlingar än att deras fula själar matchar kanske. jag är inte van vid att hata på detta vis, men jag tycker verkligen inte om en liten centimeter av den där jävla människan. och jag har faktiskt ansträngt mig, försökt vara snäll, förstå vad fan han ser i henne men varenda försök har bara fått mig att tappa all sans. 

 

Max, SOMEDAY YOU WILL ACHE LIKE I ACHE

det här mellanläget är så... tråkigt.

 

jag är tillfredsställt inte kär i någon men ändå är allt så fånigt hemskt outhärdligt uttråkande. jag vill lyssna på pulp och sitting on the dock of the bay, morrissey så att det känns igen.

 

jag tog en promenad med alva idag och vi pratade om de här tre åren. om pojken som hade ett fönster ut mot skolans parkering, om hur han fått oss att skälva men att det inte pågår några skalv inom oss längre, hans problem är en annan tjejs nu och visst vi avundas henne inte alls men vi saknar att saker en gång var så spännande. att längta till torsdagar för det var då våra scheman matchade i matsalen, att dricka vodka en kväll bara för att ha en anledning att höra av sig, att få ligga i hans säng och hångla till en spellista och "du ser ut att vara en kristian anttila-tjej"och således lyssna på kristian anttila en hel sommar. 

 

jag är nitton om två månader och det är snart slut på tiden då man visste precis vilka tider hans klass slutade sina mattelektioner så att man kanske kunde få titta in i hans ögon, nacke samtidigt som man gick igenom en tung dörr. jag kommer kanske aldrig få beundra någon på det sättet på det avståndet och gud det gör så ont. att jag är nitton om två månader och att jag är i det här mellanläget.

Vi lyssnar på ingen vill veta var du köpt din tröja och från fönstret kan man se fyverkerierna som börjat höras fast klockan bara är fem. Jag sjunger med och håller Linn i handen samtidigt som den oändligt svarta, nordiska vinterhimlen blir rosa, blå, grön och sen fylld av rök. Sushi, beatles, vinet, spårvagnen går över göta älvbron och snart är det ett nytt år och vi springer för att hinna fram till berget där man ser ner över hela Göteborg. Det regnar och blåser men jag bryr mig inte och nu, nu är klockan 2013, vi kramas försiktigt för att inte ramla på de hala stenarna och någon öppnar en flaska med champagne och jag håller armkrok med Linn påväg till en fest där alla pratar med en annan dialekt och jag tänker att nyårsafton är nog det bästa som hänt mig.