flickrum

jag tänker att jag kanske borde göra något av mitt liv. göra något viktigt. göra skillnad. kanske hedra något, några, någon. kanske göra två miljoner glasskulpturer och strö ut dom över ett fält någonstans för att hedra två miljoner vietnameser som dog i vietnamkriget. men jag vet jag ju inte hur man gör glasskulpturer. och vart skulle jag pengar till två miljoner glasskulpturer ifrån? jag kanske skulle ta ett lån på banken och bli sådär upp-över-öronen belånad som alla andra. och skaffa två stackars söner som får ta över den där groteska skulden när jag dött den där döden någon gång. och dö med åtminstonde lite gott samvete. jag har ju trots allt hedrat två miljoner oskyldiga dödsoffer.

och det här har inte med något att göra. det bara är sånt jag tänker på. det är onödigt och osammanhängande och vi vet ju alla att jag aldrig kommer göra två miljoner glasskulpturer, och strö ut över ett jävla fält, för belånade pengar. det vore bara obefogat och själviskt, med tanke på de där att de där två sönerna skulle få sina liv förstörda när jag dog med världens största skuld. deras live skulle bli ännu mer förstörda än de redan var, med tanke på den ostabila barndom de skulle fått eftersom deras mamma skulle varit onärvarande och gjort glasskulpturerna hela dagarna.

eh ja. jag slutar skriva om det här nu.

tröttnat på ensamheten, invecklade teorier, förmånga nostalgitrippar i facebookloggar och att jag inte blir nöjd. men idag smsade jag, trots allt, och fick svar. håll ut alice du är bara 17 och sommaren är fortfarande ganska ung.

vi sover och hör inte på och vi måste härifrån innan den här stan drar ner oss till botten av ån för du har gett upp sömn och varit ute i världen i flera år medans jag stannade på mitt rum med min dramatik och stesolid. och eva, eva jag måste börja leva.

försvarets hudsalva, evighetstjat, den där doften, framtidsångest, cykelvägar, stunder då allt är värt att dö för, skratt som dör ut, lögner, världens bästa natt-köks-prat, sömnlösa ögon med linser som suttit inne två dagar för länge, alvedon, the radio dept, kalla nätter och svullna halsköttlar.

det första året på gymnasiet är alldeles strax svunnen tid och allting snurrar förbi mig så fort.
ändå känns det som om det var år sen du satt på min säng när det egentligen bara gått tre veckor.
blir så förvirrad av dig och hela situationen.

- kasta ut all uppgivenhet ur den här kroppen.
- se så jävla bra ut att du bara vill ha mig och glömmer allt annat.
- sluta vara så jobbig och lättfångad och gå fucking vidare.
- att allt inte ska kännas så himla dramatiskt och avgörande hela tiden.
- "att ifrån samma säng lyssna till samma regn"

-