jag är visserligen full när jag skriver det här men,
jag älskar dig och du vill ha mig
-
(nej du ger aldrig någon utdelning ingen alls)
this girl is a work of fiction
Nu är det slut och påsklovet 2012 kommer vara ett förevigt hål i denna livshistoria.
-
basket fylla Alva och jag sociala experiment hångel vin mer basket bakfylla mer hångel sluta treenigheter mer fylla.
-
OCH ALLT DETTA HAR SIN BOTTEN IN A CERTAIN WHO. Allt har sitt ursprung i de kickar jag få de få gånger då han visar den uppskattning som får mig ur balans. Den sortens jävla uppskattning.
-
Och den sortens uppskattnings baksidor. Att sitta på hans balkong, lyssna på she's lost control, vara så jävla jävla nära men också tusen gånger längre bort. Veta att man aldrig kommer komma närmre än vad hon redan är. Lova mig själv att jag inte behöver det här. Att de där kickarna inte är värda det. Gå in och stänga dörren och hångla med hans bästa vän bara för att se om hans fucked up äckelkänslor kan känna något. För det gör så jävla jävla jävla ont.
-
Glömma bort allt det där om att jag inte behöver det igen. Vem försöker jag lura. Det är ju allt jag har.
.
Resultatet av då fyllehjärtat bara slår och slår och slår, jämt så fylld av stora känslor som alkoholen väckt i mig.
För det är flickrumsefterfest och vinleveration och hångelhångelhångel.
BD-henke och röka på taket och lyssna på joy division, simon & garfunkel.
"Alice vill bara bli döds-skedad"
Fylledeeptalk. Ständigt dessa jävla deeptalks.
Och tidsuppfattningen är obefintlig och helt plötsligt vaknar jag av andra armar runt mig än de jag minns somnade i. Men det här är rätt armar. Jag vet det då. Och även om jag säger det om och om igen, och en gång till så är du inte så fin, men det är något med dig.
Men jag är ju inte kär i dig. Kan ju inte bli kär i dig. Du varnade mig själv ju. Ju ju ju. Det funkar inte så. Vad jag önskar att det hade kunnat funka så.
.
Jag har gått på varenda k-brunn mellan mitt hus och busshållsplatsen vareviga dag sen jag flyttade hit. Jag var 11 då och är 18 nu och det är fortfarande oförändrat. Jag ger inte upp och jag ger upp och så ger jag inte upp igen. Ensamheten är konstant och begäret är intakt och det som liknat det jag alltid drömt om har bara varit en aningslösa, korkade och barnsliga inbillningar till konsekvens av för mycket romantisering.
Hela mitt känsloläge är en oföränderlig storhet. Naiviteten i denna kropp är ett så jävla stort faktum och mitt förhållande till vissa människor, ja till hela min livssituation, är bara resultatet av för många drömmar som har sitt ursprung i för många flickböcker. För många feltolkningar. För många felaktiga slutsatser.
Men denna skenvärld är iallafall finare än verkligheten och ja, jag trivs bra så länge ingen väcker mig ur förljuvningen. Och när jag vaknar så inser jag hur smutsigt allt är. Hur många lögner som jag låtit mig själv bädda in mig i. Denna falska lilla ombonande och mjuka fantasi står i brutal kontrast till realiteten. Det är bara illusioner och inte ens en skuggbild av verkligheten och vad som egentligen är.
Jag är resultatet av för många år av ensamhet och förhoppningar. Självbedrägeri är min flykt och lögner är min drog och jag kommer nog aldrigaldrig därifrån. Bristerna har sårat mig men jag har struntat i det och låtsas att allt kommer bli bättre snart. Men det gör ju aldrig det. Jag är fortfarande så ensamt ensam när jag ska försöka sova och alla dessa tankar komer ikapp mig och min drömvärld. Jag är föralltid fast här. Ständig slav i mina egna fantasier.
