.
Jag har gått på varenda k-brunn mellan mitt hus och busshållsplatsen vareviga dag sen jag flyttade hit. Jag var 11 då och är 18 nu och det är fortfarande oförändrat. Jag ger inte upp och jag ger upp och så ger jag inte upp igen. Ensamheten är konstant och begäret är intakt och det som liknat det jag alltid drömt om har bara varit en aningslösa, korkade och barnsliga inbillningar till konsekvens av för mycket romantisering.
Hela mitt känsloläge är en oföränderlig storhet. Naiviteten i denna kropp är ett så jävla stort faktum och mitt förhållande till vissa människor, ja till hela min livssituation, är bara resultatet av för många drömmar som har sitt ursprung i för många flickböcker. För många feltolkningar. För många felaktiga slutsatser.
Men denna skenvärld är iallafall finare än verkligheten och ja, jag trivs bra så länge ingen väcker mig ur förljuvningen. Och när jag vaknar så inser jag hur smutsigt allt är. Hur många lögner som jag låtit mig själv bädda in mig i. Denna falska lilla ombonande och mjuka fantasi står i brutal kontrast till realiteten. Det är bara illusioner och inte ens en skuggbild av verkligheten och vad som egentligen är.
Jag är resultatet av för många år av ensamhet och förhoppningar. Självbedrägeri är min flykt och lögner är min drog och jag kommer nog aldrigaldrig därifrån. Bristerna har sårat mig men jag har struntat i det och låtsas att allt kommer bli bättre snart. Men det gör ju aldrig det. Jag är fortfarande så ensamt ensam när jag ska försöka sova och alla dessa tankar komer ikapp mig och min drömvärld. Jag är föralltid fast här. Ständig slav i mina egna fantasier.
Kommentarer
Trackback
