flickrum

Jag går ju inte i någon skola längre, jag vet inte vad jag gör i höst. Det är lite ledsamt men den sista dagen var så vacker ändå. Ständigt bubblig av champagne, förväntan, ängslan. Tårarna i aulan när kören sjöng sverige, med kent. Verklighetsfrånvändningen när vi höll varandra i handen, snart skulle springa ut och sjöng mannen i den vita hatten, med kent. Och så släkten som möter en och ett dansgolv som rör sig över stan. Jag skulle kunna fortsätta i alla evighet, det var världens längsta dag. Dagen efter var allt lite tomt, men johanna kom till mig och vi köpte subway. Allt var som var vanligt men ändå, inte alls.

 

Jag åker på en festival och det är det vanliga. Dricka öl till frukost, borttappade röster redan andra morgonen, falafelrullar. Dansa ihjäl sig något band, strunta i att se det andra, sova under det tredje, gråta till det fjärde. Du kan inte jag få en cigarett, kan inte vi hångla, kan inte du gå och dö. Milslånga förmiddagar, nätter som aldrig tar slut, speciellt den sista, då man bara vill dö. Och så en vacker brunhårig man i samma camp, vi gick och hämtade vatten, såg shout out louds tillsammans. Jag vet inte, inbillar mig bara saker om jag fortsätter så vi slutar här.