flickrum

Nämen jag har det bra, med Kurt Vile på spotify, tröstchoklad och tankarna på män jag inte känner runt om i världen. Jag kan inte förneka att det är skönt, för det är det. I höst kanske jag flyttar, gör samma sak fast i en stad som är hundra gånger större än den här. Då kommer jag också må bra, du behöver inte oroa dig. 

 

Jag drömmer så konstigt om nätterna, om ansikten som jag känner men så fort jag ska minnas deras namn så försvinner de. Allt är intakt, mitt liv är för en gång skull under kontroll men det känns ändå så labilt. Min hals rivs upp av hostan och det gör ont. Jag vet inte ens vad jag skriver, läser aldrig igenom en färdig text, känns mest som att jag gör det för görandets skull. Hetsar mig igenom Älskaren bara för att göra något vettigt. Den är vacker, jag förstår inget av historien för jag är för ofokuserad men språket får mig att vilja gråta. Önskar som vanligt att jag bara kunde börja gråta om jag ville.

Saknar Linn så det går av. Och Lisa, Michaela och Sophie. Anna. Saknar alla värmlandstöser så det inte är klokt. 

 

Nyss var det 150 dagar kvar tills jag slutar skolan. Nu är det bara 75. Det ger mig panik samtidigt som jag brister inuti av glädje. Jag har kanske kanske ett jobb också, vill inte tänka att det skulle gå vägen för jag har uppfostrat mig själv till tanken att om man säger något innan det är 110 % säkert så blir det inte av. 

 

På måndag fyller jag nitton. En obetydlig ålder men det är skönt att slippa 18. Det som känns mest är att det var ett år sen jag fortfarande var 17. Den där veckan då vi spelade basket varje dag. Drack och drack och drack varje kväll och sen påsklovet. Då jag tappade bort mig i honom en sista gång innan han skulle krossa mitt jävla hjärta några veckor senare. Det är så länge sen nu, jag har blivit tusen år äldre sen dess. Men ändå fyller jag bara 19 om 40 timmar.

 

Fast det är väl ganska bekvämt det med, ett sista år av oansvarig tonårighet. Sen kan jag få bli vuxen, ja då är jag nog redo.