flickrum

Det är ett år sen perioden i mitt liv då jag kände som allra mest började. Jag är verkligen inte lika gammal nu som då utan det känns som jag åldrats hundra år sen dess. Samtidigt kan jag inte fatta det gått ett år sen jag jämt var på dom där jävla efterfesterna, himlen jämt var rosa och vi spelade basket varje kväll. 

 

Jag kan inte förneka att det var en bra vår. Det var en jättebra vår. Men jag mår så mycket bättre nu. Jag mår faktiskt bra eller det är väl att säga för mycket. Jag mår inte på samma sätt, jag mår annorlunda, allt är annorlunda. Jag vill aldrig må som jag gjorde då igen, det har jag fått nog av men jag sätter ändå på "I want you" ibland bara för att det ska kännas som då igen. Jag antar att jag saknar det.

 

Det är så konstigt att vara färdig med något. Visst har jag mina dagar då jag saknar vissa fragment men jag saknar aldrig helheten. Aldrig igen. Jag saknar att vara 17 mer än att vara destruktivt förälskad. Jag saknar att sitta på soldäcket innan skolan och röka mer än jag saknar att cykla omvägar för att kanske få syn på honom.