flickrum

Jag vet att jag sagt det tusen gånger. Men inget känns i hjärtat längre.

Den där lyckliga lilla känslan som fick mig att skriva "sommaren sjunger på sista raden men jag försöker inte lyssna. jag oroar mig för hur allt ska bli men skjuter upp alla ilskna kyliga hösttankar för här, nu, i stunden är inte allt äckligt ångestfyllt och dåligt och livet är faktiskt lätt att andas in när man går genom stan klockan 1 på natten för att möta upp några killar man nästan inte haft ett samtal med innan och sitter på någon balkong och röker cigarett efter cigarett eller ligger i en säng brevid en liten människa man tycker om massor och bara vrider sig av skratt för klockan är lite för sent och man har sett lite för många dåliga youtube-videos. ja just nu är livet lätt att andas." den 16e augusti 2011.

Och nu är det 7e november och min dagbok är fylld av ilskna kyliga hösttankar som "en höst av likgiltighet, sömnbrist och ett omättad bekräftelsebehov för jag är som alla andra opålitligt lat, skev och ful", "jag har bara TAPPAT DET TOTAL", "det gör faktiskt ont. aj. ingen som hörde. nehe. men aj ändå. det gör faktiskt väldigt ont.", "jag behöver någon som behöver någon att krypa ihop hos. den någon denna någon behöver är jag." och "BRING SILENT HEARTACHE FROM JUNE TO JULY". arga äckliga ångestfylla dåliga versaler som skriker ut all den här jävla misslyckliga otillräckliga hopplösheten.

inget känns kul. bara ledsenhet och uppgivenhet över mina skakiga axlar och DET GÖR FAKTISKT ONT.