flickrum

det är bara ett 17-årigt hjärta. som slår och slår. som aldrig kommer i kontakt med de substanser som det vill och borde. som bara slår av vana. på rutin. som en inövad och traditionell sed. det går inte att bryta den där vardagligt utmattande rytmen. det är bara dunk-dunk. dunk-dunk. dunk-dunk. inget som slår ut eller förvånar, kollapsar, tillintetgör eller krossar. även om det är det enda det där likadana, sorgsna dunk-dunket vill, att förstöra något inövat, bryta sig fritt, så är det fånge i sin lilla hjärtsäck. bakom ängslig hud, spröda revben, vagt kött som egentligen skulle kunna beskrivas som vävnader av trassliga sorger, drömmar och förhoppningar som aldrig hinner bli verklighet, stoltheter, saker som ångras eller som man bara ångrar.

en bröstkorg fylld av sorgsna delar som vill något annat.