jag behöver dig (eller vem som helst som fyller den funktion du fyllde), igen igen igen.

jag vet inte. jag känner inget. staden är tyst och ful och öde älskling och det kommer bli en lång kall vinter.

men jag vet inte. jag bryr mig inte. jag står likgiltig inför den. det är för mig ointressant hur saker kommer te sig.  jag bryr mig inte om den kommer att döda mig. eller om jag överlever. om jag står där i maj och är lika jävla lycklig igen. inget spelar någon roll. det finns ingen att skylla på. allt är tidens och tidsandans fel. för något råkade hända just då med just de människorna och det är ingens jävla fel eller rätt att det blev så. det är en himla slump, en liten chans av miljarder som råkade bli verklighet, sanning, historia. för just mig, något som kommer att spöka i mitt huvud tills dagen jag inte finns längre. det kanske blev en kyss att bygga en dröm på. eller vad som helst. inget som slår mig iallafall, just nu. just här.

för jag vet ju inte. jag vet bara att jag är ensam. och att hjärtat slår i en ledsam novemberrytm.

jag vet inte. för om ingen rår för något, vems fel är det då?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0