flickrum

Ännu en av hårda höstar och kroppen lägger som vanligt av som en demonstration till allt elände. Panikattacker på nätterna och dricker massa alkohol och har bakfyllor så fyllda av ångest och illamående att jag faktiskt funderar på om det ens är värt att stanna kvar.

 

Det allra värsta är väl att jag insett att jag inte är över honom för fem jävla öre. Varje fylla kommer det fram, så fylld av tårar och våndande skrik. Jag vill ju bara ha dig dig dig dig dig här här här här och nu nu nu nu. Du är alla sorgliga serenader, du är anledningen till varför morrissey skrev i know it's over, det var sånna som du som gjorde att Romeo svepte giftet. Tycker så synd om alla som måste ta hand om mig när det slår till, men jag behöver verkligen bli det då. Omhändertagen. Somnar till slut av utmattning och vaknar och skäms. 

 

Ja jag skäms. Det är så sorgligt. Jag är så sorglig. Men jag måste få vara sorglig. Jag älskar ju honom. Jag hatar att jag gör det. Det hade varit värre om jag bara var kär i honom, så som jag trodde jag var. Förälskad. Förälskelse och vara kär i, sånt går över. Men att verkligen älska, från botten av avgrunden, från det innersta i mitt hjärta. Det är något så annat och försätter mig i denna själanöd. 

 

Det blir inte bättre av att han berättar att han verkligen önskar att han kunde vara kär i mig, att vi hade varit världens bästa par, att han tycker det är slitsamt att jag legat med hans kompisar. Att jag är en vacker person och bland de smartaste han träffat, att det inte finns någon annan person i hela den här staden som tänker så lika som vi gör, att han kommer vilja ha mig någon annan tidpunkt i ditt liv. Han behöver tydligen motsatser just nu, och vi är motsatsen till motsatser för varandra.

 

Det blir inte bättre av att han berättar att han med gott samvete kan gå hem och ligga med henne efter att vi har varit en hel kväll. Att han förnekar att han är kär i henne för jag ser ju att han är det. Jag känner honom för väl. Jag vet att han hade hatat och ignorerat och hånat någon som hon om det inte vore för att han var just det, kär i henne. Jag ser dom två hela tiden. På riktigt och i syne och på dumma dumma internet.

 

Jag hatar henne. Jag hatar hatar hatar hatar henne och jag är inte stolt över det. Men det är bara det enda jag känner. Ett kolsvart och oändligt mörkt hat. Jag önskar att hon aldrig födits eller iallafall aldrig träffat honom, att hon åtminstonde bodde i en annan stad. Jag är inte en sån som hatar människor. Men just henne kan jag inte förmå mig att ens försöka sluta hata. Jag kommer inte nöja mig förän det är krig mellan dom två.

 

För jag kan inte starta något krig mellan mig och henne.

Eller något krig mellan mig och honom.

 

Jag inväntar en förintelse. Deras förintelse.

 

Och jag hör ju hur det låter själv och JAG SKÄMS JU. Jag vill inte vara den där tjejen, vill inte personifiera avundsjukan. Jag vill egentligen bara att han ska vara lycklig. 

 

Lycklig med mig.