flickrum

Jag ligger med hela min mänskliga kropp, varje liten del av det som utgör min anatomi, helt uppfläkt, exponerad, avslöjad. Alla organ, köttet och blodet och känslorna, herregud ja känslorna, ligger öppet och utslängt och de är nu utsatta för ljuset. Skalet som ska skydda från ljuset är borta och delarna av mig är nu måttlöst mottagliga för inverkan och beröring av vem som helst. Av han. Av förintelse (men kanske också av räddning).

Skalet är borta och det gör så ont att smärtan inte ens känns lite längre. Skörheten är borta för jag har redan vittrat sönder och jag bryr mig inte om något mer går sönder längre. Bryr mig inte om mycket alls. Jag kryper ner i min säng och drar täcket över mig och det är som att dra alla de där splittriga, trasiga resterna av stabilitet och glädje och engagemang och ambition, över huvudet och kroppen. De där delarna som var skalet, som var gamla Alice, men som är försvunna. De är borta nu. Jag sover under ett täcke gjort av stabilitet och gamla vanor och känslor och kroppsdelar. Försöker värma mig i det, låta energin påverka mig och mjuka upp min uppfläkta kropp så såren kan läka men jag fryser fortfarande. Jag är fortfarande så himla kall och hård och sprucken när jag vaknar.