flickrum

När jag var liten var jag rädd för mörkret.
Jag var så rädd att tanken på nätter kunde få mig att börja gråta.
Mörker var synonymt med natt och natt synonymt med sömn. Därför började jag frukta sömnen. Jag vägrade att somna.
Varje kväll, samma sak. När mamma läst en sagobok, pappa sjungt "när trollmor har lagt sina elva små troll" och vi eskimo-pussats, jag kammat gosedjuret lusegrisens rosa lilla lugg på gosedjurspannan med en litenliten kamm och lyssnat på alla sånger ur Majas alfapet i en kasettbandspelare. När Maja sjungt om ögonsten på bokstaven Ö och kasettbandet i en gammal walkman klickade till för det var slut kom den. Rädslan.

Jag minns den som ett hål i hela mig. I hela mina lilla 3-4-5-6-7-åriga kropp som låg tryggt nerbäddad men ändå fruktade allt.
Tänk dig alla rädslor ett barn har, tänk dig att de samlar sig i en klump i en liten förvirrad barn-hjärna som nog tänker lite för mycket. Lite mer än vad den borde gör vid den där där tiden för den där åldern. Tänk dig att den där klumpen verkligen ÄTER UPP den där lilla barnkroppen inifrån.

Jag minns att jag knep ihop mina små ögonlock så mycket jag kunde, kramade om lusegrisen och försökte andas sådär lungt som mamma alltid sa att jag skulle göra. Men den där lilla alice-kroppen slappnade inte alls av och föll in i en harmonisk barnsömn. Den där lilla alice-kroppen fylldes av rädsla och började skaka i en kramp. Jag försökte alltid ligga kvar i sängen ett tag. Jag ville klara av att inte gå in till mamma och pappa och lägga mig med ryggraden i springan mellan sängarna och deras varma och trygga, vuxna föräldrakroppar. Jag ville vara en stor tjej som alla andra. En sån som kunde somna själv.

Jag låg sådär. Försökte räkna så långt jag kunde, tränga bort den där tomma och fruktansvärda mörkerkänslan med de siffror jag hittills lärt mig.
Hela kroppen spänd, armar och ben och fötterna.
Jag böjde tårna så mycket mot trampdynorna att mina fötter började krampa. När den fysiska smärtan kom brast allt och jag började gråta.

Jag låg ändå kvar i sängen.
Reste mig upp någon gång kanske men sen la jag mig ner igen.
Torkade bort tårarna med lusegrisens lugg och försökte knipa ihop ögonlocken och tänka på siffror och bokstäver och mönster i huvudet. Ändå jagade tanken på vad som skulle hända om jag somnade mig.

Om jag somnade skulle mörkret vara kvar. Det skulle ligga över mig, fast jag inte visste om det. Jag skulle inte se mörkret för jag skulle sova. Jag skulle inte vara vaken och ha kontroll över allt hemskt som skulle kunna hända när allt var svart. Jag vågade inte somna.

När mina fötter krampat flera gånger och lusegrisens sorgliga lilla lugg var ännu sorgligare av alla tårar den fått torka upp blev rädslan för stor. Jag kunde inte längre ligga kvar där. Jag var alldeles för rädd och sprang ut ur mitt avlånga rum, sprang sprang sprang genom den ännu avlångare, mörkare, hemskare hallen. Där fanns inga nattlampor i eluttagen som i mitt rum. Jackorna på krokarna kunde likaväl vara barnätande monster som ville döda mig. Till slut tog hallen slut och jag svängde in i mammas och pappas rum och kastade mig in mellan dom och skakade av gråt och jag fick varma mamma-armar runt mig och i dom där mjuka armarna blev rädslan och ansträgningen upphettade och smälte. Och jag somnade till slut.

Och nu är jag 17 år. Mörker är fortfarande synonymt med nätter och nätter är synonymt med sömn.

Och jag kan fortfarande inte somna.