flickrum

Det är mars nu och för arton år sen fanns jag inte, men för 17 år och 340 dagar sen fanns jag. Min allra första dag av att finnas till och det har gått 6550 sånna dagar sen dess. 25 dagar kvar tills det 18e året inleds. 582 timmar kvar tills jag inte längre räknas som barn. Alla siffror är så stora, lika stora som denna bävan inför denna dag. Det utmattar mig och "du är nog uppe i din första ålderskris" och du, det är jag. Min själ är i nöd och jag är rädd att den inte blivit tillräckligt fylld med ungdom. Den har inte omslutits av tillräckligt med adolscens och nu ska den tvingas tillägna sig en roll den kanske inte klarar av, är jag rädd.

För mina ögon är fortfarande oskyldigt blåa och jag är fortfarande svältfödd på romantik och var är min räddare i nöden, han som jag se tillbaka på när jag är äldre och tänka på förgyllde mina ungdomsår? Var är han var har han varit kommer han någonsin komma. Och även om saker som födelsedagspresenter och att min legitimation äntligen kommer ha en värdefull funktion låter fina i mina öron så vill jag inte. Jag vill inte se min ungdom ruttna framför mig. Jag vill hålla mina händer hårt framför mina ögon och krypa in i alla randiga tröjor och håkan-texter och cykelvägar som symboliserar mina tonårsår och försvinna in i dom, bli kvar bygga bo stanna.

Och jag vet att jag inte kan gömma mig för alltid. Men jag vet inte annars hur jag ska ta itu med det här lilla världsliga begreppet tid. Jag klarar inte av den. Har alltid tänkt att jag kommer gemenskapa mig med den när jag är äldre, tänkte alltid förut att jag vid det här laget skulle kunna behandla den. Men jag kan inte. Jag är fortfarande liten och obetydlig inför den och det enda jag gör är springa ifrån. Jag bäddar min säng med de lakan som påminner så mycket om min barndom och om trygghet som möjligt och kryper in i dom. Där är jag kvar, där är jag gömd och ohotad och inget spelar någon roll. Där är allt som vanligt.